Idag kommer jag att ventilera lite gällande barnuppfostran. Och eftersom jag gärna ser att ni läsare kommer med kommentarer om er syn på saken
så väljer jag att lägga inlägget under debatten.
Vi uppfostrar egentligen våra barn från deras första andetag- utan att vi tänker på det. Ett spädbarn kan inte följa regler eller förstå dem men genom att punktera för barnet vad som är rätt och fel på ett tidigt stadium tror jag att man på så vis lägger grunden till det som vi kallar uppfostran.
Är det någon skillnad på hur man uppfostrar yngre barn respektive tonåringar? På den frågan skulle jag vilja svara både ja och nej.
Som de flesta som rör sig bland tonåringar (särskilt dem som befinner sig i yngre tonåren 13-15) vet är att småbarn och tonåringar av och till fungerar likadant.
Jag kan själv bli riktigt förvånad över min grabb emellanåt. I ena stunden, som för någon dag sen, så var jag bäst. Han skrev till och med en status om hur toppen jag var på facebook. Och bara ett par timmar senare kunde jag dra åt helvete för att aldrig mer återvända. Lite så fungerar små barn också. De använder inte samma grova ordval men humöret pendlar på exakt samma vis. Ganska intressant tycker jag eftersom jag alltid fascinerats av människor och vårat sätt att tänka och vara. Sedan har också tonåringar precis som småbarn i trotsåldern en tendens att verkligen kunna plocka fram våra sämsta sidor..
Så hur fungerar ni som föräldrar? Hur långt ska man gå med uppfostran? Är bestraffning ok? Hur hanterar ni humöret? Vad är ok och inte?
Det finns nog lika många sätt att uppfostra som det finns föräldrar och jag tror att var och en måste hitta sitt egna sätt. Alla barn är olika och en sak som fungerar utmärkt på din ena unge behöver inte fungera alls på nästa. Nu är Charlie för liten att ta med i beräkningen men jag kan använda mig utav John som exempel.
Vi kan börja med händelsen som inträffade idag på kvällen. Charlie hade gjort en liten tabbe och spytt honom rakt i ansiktet (han hade lyft upp henne i luften direkt efter en matning så vad förväntar man sig..?) vilket resulterar i att John blir vansinnig både på mig (som inte kan hålla mig för skratt, vem kan?!) och på stackars Charlie som inte kan rå för att det kommer upp mat. John smäller i dörrar, slår handen i väggen, skriker och härjar. Jag talar med lugn röst om att hans beteende inte är OK och att han ska lugna ner sig. Då ber han mig kort och gott att ”gå och dö ditt jävla cp” och jag blir genast riktigt förbannad. Tar bestämt tag i hans arm, tittar honom i ögonen och ryter till att sådär säger man inte och att jag inte tolererar sådant språk här hemma. Sedan ber jag honom om ursäkt för mitt beteende innan då jag skrattade och säger att han får komma och be om ursäkt själv senare när han slutat vara arg. Hur hade ni hanterat detta? Hade ni gjort skillnad på barnets ålder? Mitt svar är: Nej.
Hade Charlie, 3 år, betett sig på samma vis hade jag agerat exakt på samma sätt. Jag skulle aldrig slå mitt barn eller bruka våld mot det oavsett barnets ålder men ett tag i armen tycker jag är HELT ok. Barnet måste förstå att det gjort fel. Nu vet jag inte hur pass känslig Charlie kommer att bli och vilken typ av humör hon kommer att få så John blir exempel igen. Han är en väldigt känslig kille. Försiktig, osäker och mjuk. Men han har också ett himla humör som han ofta tar ut på mig (som jag själv ser som underbart eftersom det bara visar att han är trygg och litar på mig så som han aldrig litat på någon vuxen förut, vilken ära!) och är väldigt långsint (precis som Charlies far) vilket innebär att han kan sura i flera timmar. Jag är tvärtom istället. Blir snabbt arg men det passerar lika snabbt igen. Så jag har fått träna på att anpassa mig under de här åren jag känt Jim och John. Och det har skett mycket med min personliga utveckling.
Redan innan jag skaffade barn bestämde jag mig för att vara stenhård i min uppfostran. Mina föräldrar valde den fria uppfostran och absolut, det var underbart när man var yngre, men nu på senare tid har jag insett att det inneburit mest problem för mig. Te.x kände jag alltid en stor sorg i tonåren över att ha föräldrar som inte såg eller ”brydde” sig om mig. Sedan är jag helt enkelt en väldigt hönsig mamma (arv från min kära farmor) som måste och vill ha koll för att fungera överhuvudtaget. Att barnen hjälper till hemma och lär sig hur man tvättar, diskar och bäddar sängen är så självklart. Aldrig i livet att jag tänker bli en sådan morsa som ränner hemma hos mina vuxna barn och städar. Aldrig! Jag tror att man bara gör sina barn en björntjänst som curlingförälder. Meningen är väl ändå att det ska bli vuxna och utknuffade ur boet en dag? Jag tycker att barnen kan börja hjälpa till hemma tidigt. Redan vid två, tre års åldern kan de bära undan sin tallrik, plocka ihop leksaker och plocka ihop tvätt. Låter man det lilla barnet hjälpa till, göra det till en lek som blir meningsfull för barnet och som får det att känna sig viktig och duktig så tror jag att man har lite att tjäna in sedan när man sitter där med en bångstyrig tonåring. Då sitter allting redan i ryggmärgen och man slipper försöka lära en gammal hund att sitta.
Ibland blir det ändå fel trots att man gör sitt bästa för att få barnet i rätt riktning.
Själv ser jag allvarligt på regelbrott. Jag brukar faktiskt använda mig utav bestraffning. Om John bryter mot en regel när han är hos mig (te.x struntar i läxan) så får han heller inte göra något roligt som han bestämt med en kompis dagen efter. Samma sak om han inte kommer hem på utsatt tid. Då får han komma hem en halvtimme tidigare nästa kväll eller inte gå ut alls. Sen är ju även här barn olika. Detta system funkar utmäkt på John och därför använder jag mig av det. Men försök aldrig införa något som inte fungerar. Då är det lika bra att lägga ner, börja om och försöka hitta på något annat. Själv använder jag mig inte utav utegångsförbud då jag anser det fel att beröva en människa sin frihet att röra sig utanför hemmet men många använder sig utav den metoden och så länge det fungerar fint så jag säger varken bu eller bä. Väljer dock själv att avstå från utegångsförbud då det inte skulle kännas bra för mig. Men vem vet vad som händer i framtiden? Fungerande metoder är bra metoder.
Att slå eller på annat sätt skada ett barn är aldrig en lösning! Det gör så mycket mer skada än nytta (vilket jag tyvärr bevittnat flera gånger på nära håll) och ska aldrig vara en utväg även om det tyvärr, oftast är väldigt effektivt. Om du känner att ilskan är nära att överbemanna dig- gå därifrån. Du är stark. Du klarar det. Jag får utstå denna prövning flera gånger om dagen i alla typer av situationer eftersom min adhd ofta gör sig påmind när jag upplever starka känslor eller känner mig hotad.
Om jag klarar det så gör du. Skada aldrig ditt barn!
NI får gärna komma med lite historier om vad ni tycker är bra barnuppfostran, hur ni gör eller inte gör.
Hoppas artikeln uppskattades trots att den blev både kort och ganska slarvig.
Debit Card Rewards Annual Meeting Rates effective APR Choose a term from to months. [url=http://easymoneyfast365.net]loans with no credit check[/url] College Education Free Checking Accounts Advertiser Disclosure The credit card offers that appear on this site are from credit card companies from which MoneyCrashers.
Jag har hittat din blogg av en slump och har läst den ett tag.
Vi känner inte alls varandra, och du och jag är nog varandras totala motsatser.
Jag är nästan 20 år äldre än dig och har inga barn.
Jag beundrar dig otroligt!! Du är stark och tuff. Modig som vågar dela med dig om ditt liv och ditt mående.
Du har den styrka jag önskar att jag hade, och som jag inte överhuvudtaget var i närheten av att ha när jag var ”i din ålder”.
Det finns alldeles för många präktiga bloggar som beskriver det ”perfekta” livet där allt är sååå mysigt och fiiint och där det inte finns några problem alls.
Du är öppen och rak och skriver det jag tror att de allra flesta känner men inte vågar säga.
Jag tror att du är en superbra mamma till både biologiskt och icke-biologiskt barn!
Mycket större mognad än vad många äldre mammor har.
Jag tycker att du hanterar den här situationen helt rätt!!
Kramar från mig.
Väldigt bra inlägg som vanligt, håller med dig om mycket! Jag själv har ju inget barn och kommer inte ha på ett tag men jag har redan nu börjat fundera på uppfostring. På senare tid har jag kommit in mycket på positiv förstärkning med hästarna och har även läst på lite om hur människor tänker och fungerar. Troligtvis kommer jag använda mycket positiv förstärkning (lyfta det positiva beteendet) och undvika negativ förstärkning (t.ex straffa ett negativt beteende). T.ex om mina barn sitter och leker i sitt rum i lugn och ro kanske jag kommer in och berömmer dom för att dom leker så snällt och kanske frågar om jag får vara med och leka. Då har jag förstärkt beteendet att leka snällt genom att ge dom uppmärksamhet och beröm (vilket många oftast brukar vilja ha). Istället för att vänta tills dom börjar bråka och då gå in och straffa det beteendet. Ett annat exempel är att om jag är och handlar med mitt barn i en affär och barnet börjar skrika och härja om att vilja ha någonting i affären till exempel. Då skulle jag försöka ignorera beteendet mycket men barnet skulle absolut inte få sin vilja igenom. Är man konsekvent med det borde barnet tillslut lära sig att det inte lönar sig att skrika och tjata och då också sluta med det. Sen den dagen barnet går in i affären och beter sig bra förstärker jag det beteendet med att berömma eller kanske till och med bjuda på glass, det blir då ännu tydligare för barnet vad som är rätt och fel.
Den här uppfostringsmetoden tycker jag är bra för att jag tror att man kan få en bra relation med sina barn utan en massa bråk och skrik. Jag vet av egna erfarenheter att jag tycker föräldrar som för det mesta lyfter det positiva är roligare att vara med än de som skriker och tjatar om det negativa.
Sen dröjer det fortfarande länge tills jag skaffar barn och jag är inte helt säker på hur uppfostringen kommer gå till, men det är såhär mina tankar går justnu iallafall. Ett boktips om du är intresserad av djur och människors beteende och positiv förstärkning är ”Skjut inte hunden”, en riktigt spännande bok tycker jag 🙂