Ingen, inte ens jag, har väl undgått att höra talas om den omskrivna ”Clownhysterin” som senaste dagarna härjat i Sverige.
Överallt på sociala medier står det om människor som blivit överfallna, jagade och skrämda utav personer maskerade till clowner.
Många är rädda för att röra sig ute efter mörkrets inbrott och att rasta hunden eller ta en promenad till affären har blivit ett ångestfullt måste.
Barn får inte vara ute och leka längre och gamla människor ser sig ständigt om över axeln.
Ska det vara så i vårt sköna gröna Sverige 2016?
Nej självklart ska det inte de. Visst, det är helt sjukt att det finns människor som njuter av att skrämma slag på folk. När det dessutom går så långt så att någon blir skadad är det definitivt too much. Och ingen av oss kan riktigt veta vem, eller snarare vad som gömmer sig under masken. Alla minns vi väl med skräckblandad förtjusning dessa rysare med mördarclowner som smugit runt under halloween och mejat ner förbipasserande med machete. Och det är inte logiskt omöjligt att det i skrivande stund sitter någon liten halvpsykopat där ute som blir inspirerad och bestämmer sig för att hugga ner någon. Jag tycker självklart att polisen bör ta tag i det här, i synnerhet just för att det kan finnas sjuka människor som utnyttjar den här trenden, och ser till att stoppa det innan det är för sent.

Men nu kommer vi till det här tråkiga ”menet” som kommer få halva Sveriges befolkning att vilja slita mig i stycken.
Jag tycker att hysterin är lite överdriven. Några personer blir skrämda i USA, någon till och med skadad, och sedan är det någon i vårt regniga lilla land som tänker
”Det såg ju skoj ut, värt att testa”, köper sig en clownutstyrsel och går ut och skrämmer slag på ett par ungar på en skolgård. Och vips – timmarna efter som detta läckt ut i medierna så ser halva Sverige clowner bakom varje hörn. Polisen rapporterade så sent som igår att ett 70-tal människor säger sig ha sett eller blivit attackerade utav clowner på bara ett par timmar.  Antingen så har några skräckfilmsfanatiker bildat en sekt som går ut på att skrämma livet ur resterande delen, eller så finns det en ganska stor överdrift i det hela.

Jag säger inte att barnen på skolgården i Svedala ljuger. De såg med största sannolikhet en clown som stirrade obehagligt på dem och blev, högst förståeligt, rädda.
Jag tror inte heller att den äldre kvinna som blev skrämd från vettet utav fyra clowner i Deje hittat på. Det har hänt, och de kan gå riktigt illa – om inte minst för clownerna. Vi människor kan ta till alla medel för att skydda oss själva och varandra när vi blir skrämda från vettet, så det här är ur alla tänkbara synvinklar en idiotisk lek.
Det finns en del som har sett clowner och blivit skrämda från vettet; men jag tror också att det finns en hög procent som bara är mediakåta. Sorry about the true, men vi är väldigt mediakåta över lag. Jag menar, en berättar att den blivit antastad av en clown och sekunderna efter det ramlar liknande påståenden in från alla Sveriges hörn.
Är det, handen på hjärtat, helt logiskt? Jag har tappat räkningen på alla insändare och artiklar jag sett på facebook. Allt från uppmaningar till att man inte ska röra sig själv i området (bra!) till att man direkt uppmanar till att ”slå ihjäl dem jävlarna” (mindre bra.) Hela situationen börjar bli lite läbbig och det verkar ha spårat ur lite för mycket.
Vem som gömmer sig bakom masken vet vi inte, men personligen tror jag att det huvudsakligen är barn och tonåringar som vill spela andra ett spratt.
Det känns typ som att det snart blir lagligt att aga ditt barn för att du hittar en clowndräkt i hans garderob, och jag måste säga att den utvecklingen skrämmer mig mer än ett par ufon i mask.

Vad gör man då? Lägger ner Pokémon GO och anordnar Clown GO jakter istället där den som slagit ner flest clowner vinner?
Eller ska man lämna ärendet åt polisen som med största sannolikhet inte gör någonting?
Svår fråga. Jag fattar att man blir förbannad och upprörd, för hela den här leken har gått to long och någon kommer så småningom att bli skadad. Att folk dessutom blivit attackerade utav dessa ”Clowner” är bara helt psyksjukt. Men att anordna någon typ av utrotningsrörelse där man uppmanar till våld är inte heller så sunt. Fel person kan läsa det, känna sig uppmanad och tänka att den ska ta saken i egna händer och rädda världen, och ja… ni förstår själva.  Om det sedan visar sig att det är ett barn under masken blir alltihop bara ännu värre.

Jag tror att fantasi föder rädslor, och som bekant så är vi människor experter på att skrämma upp oss själva och varandra.
Det finns dem som blivit utsatta på riktigt och det finns dem som bara är sugna på lite uppmärksamhet, ganska oskyldigt egentligen.
Vad man ska göra åt det hela grejen, som egentligen är helt stört, är svårt att säga. Men jag tror inte att lösningen är att spöa skiten ur varje utklädd person.
De personer som har skaffat sig den här nya hobbyn utnyttjar vår fantasi. Det roliga är ju att folk blir rädda. Om vi nu inte blir det, vad skulle hända då? Om ingen brydde sig om maskerradprissarna, utan istället för att springa och skrika, gick fram och skakade deras hand? Skulle det fortfarande vara lika roligt? Det tåls att tänka på.

Fick själv frågan häromdagen vad jag skulle göra om jag stötta på en clown.
Ja, jag skulle nog slita av personen masken och fråga om det inte är dags att gå hem.

Stay call folk, och tappa inte fattningen.
Nadia.

Kom att tänka på det tidigare idag när det som blev en het diskussion runt bilden jag lagt ut på facebook.
På den här bilden som jag delade från en annan sida stod det ”Våga vägra Hen! I Sverige säger vi hon och han”  och jag tyckte budskapet var klockrent därav delandet.
Genast började kommentarerna att välla in, ena värre än den andra och plötsligt var jag utpekad som både rasist, hater och jag vet inte vad. Folk ifrågasatte mina värderingar och min syn på människor och mitt i allt satt jag som ett stort förvirrat frågetecken. Jag har definitivt inget emot vare sig utlänningar (vad sjutton nu dem har med ordet hen att göra?), homosexuella, könslösa osv osv osv och är långt ifrån en dömande hater. Jag gillar bara inte ordet hen & anser att varje människa har rätt till en könsidentitet oavsett om man föds som det eller gör sig till det så har man rätt att vara en han eller hon. Jag anser att ordet hen är kränkande och Jag skulle inte vilja benämnas så. Jag tycker att den här trenden om att kalla sina barn för hen istället för han/hon är fel. Jag tycker att hen borde försvinna ur våran ordlista och Jag tycker inte om att använde mig utav det ordet.
Lika tydlig som jag var när jag skrev underrubriken till bilden jag delade är jag nu. Det är Jag som tycker. Det är inte en upplysning om vad som är rätt och fel och det är inte något kränkande eller missvisande. Inte heller är det en pik till dem som tycker att ordet hen är fantastiskt.
Tråkigt nog verkar vi inte ha den yttrandefrihet i Sverige som det talas så varmt om. För så fort någon har en åsikt som sticker ut, tycker något ”förbjudet” såsom att gilla Sverigedemokraterna eller älska Pokemon fast man är 35 så ska det göras påhopp.
Det ska pratas illa bakom ryggen och ställas mot väggen. Jag skulle aldrig börja konfrontera en annan människa för dess åsikt (om den inte var helt mega rasistiskt eller direkt kränkande mot annan individ givetvis) och skulle jag känna för en diskussion skulle jag hålla den på en positiv nivå vars enda syfte skulle vara att jämföra olika tolkningar och kanske lära sig något nytt.Och innan någon bitter människa börjar läsa mellan raderna så punkterar jag att långt ifrån alla som kommenterade var elaka eller gjorde påhopp. Men de fanns de som var det och det finner jag oerhört tråkigt, framförallt för att jag kan gissa mig till att dessa människor gärna lägger näsan i blöt på andra ställen också.
Man måste låta varje individ ha sin egen tolkning. Istället för att ifrågasätta och döma så kan man vara nyfiken och förstående. Jag är öppen för diskussion; jag älskar att diskutera men då ska det vara utan överköringsmetoden. Jag kommer troligtvis aldrig att gilla ordet hen. Varför?

Tja som jag skrev ovan, för att jag tycker att de är kränkande. De allra flesta föds (eller gör  sig) till ett kön och det könet blir en del utav vår identitet.
”Flickor och pojkar är exakt likadana från början” finns det dem som tycker och försöker göra barn könsneutrala genom att klä pojkarna i rosa klänning och flickorna i blåa snickarbyxor. Jag skakar tyst på huvudet och säger nej för mig själv. Pojkar och flickor är olika. Vi är olika för att naturen har ordnat det så. Vi inte bara ser olika ut utan våra hjärnor är också skapta på olika sätt. Vi tänker olika och reagerar olika. Och visst är det synd att den här pojken troligtvis skulle bli retad om han visade sig i en klänning medan flickan utan problem kunde ha på sig ett par snickarbyxor men så ser samhället ut. Och handen på hjärtat, hur många pojkar vill klä sig i klänning, accepterat eller inte? Jag känner ingen utom möjligen en och han (nu mer hon) föddes i fel kropp. Men jag har inga problem med pojkar i klänning heller. Det jag har problem med är att tvinga barnen till något som de kanske överhuvudtaget inte vill. Tvinga barnen bli könsneutrala innan de ens får välja själva.
Om vi nu ska backa tillbaka till den här väldigt lilla gruppen som föds med inget eller dubbla könsorgan och som jag uppenbarligen kränkte genom att dissa ordet hen:
Hur många utav dessa tror ni väljer att förbli könslösa? De som väljer det, absolut, helt ok för min del och jag skulle gladeligen kalla dem hen om det var deras önskan, men hur många är dem? Jag vet att de allra flesta som föds med det här ”problemet” känner sig mer hemma som antingen man eller kvinna. De vill precis som oss andra finna en identitet och det gör de flesta av oss bla genom vårat kön. Sedan kan en del pojkar vara flickiga och kanske känna sig som lite både och & tvärtom gällande flickor men de flesta känner nog lite mer för det ena. Och om inte så är väl det helt okej det också! Har aldrig påstått något annat.
Men själv kommer jag inte tycka att ordet hen hör hemma i våran ordlista.

Hoppas ingen känner sig överkörd eller sårad nu. Jag tycker om att ventilera mina åsikter och måste säga att jag blev lite irriterad över det här.
Verkligen tråkigt att det alltid ska bli en diskussion nere i sandlådan bara för att man går emot normen. Till er som använder hen= fortsätt med det!
Jag låter bli. Ha det gött! / Nadia

Efter att jag lagt upp ett inlägg på Instagram (mest utifrån min sjuka humor) och fick en reaktion utifrån texten jag skrivit under bilden så bestämde jag mig för att göra ett inlägg innan jag drar en vända till Borlänge med Morsan.
Ämnet är då följande, som rubriken lyder- Självklart väljer jag partner åt mitt barn.

Och vad menar jag med det? Att jag ska bevaka varje steg John och så småningom också Charlie tar? Att jag med låga ska sitta inne på dejtingsidor och välja efter min egen smak? Att jag med ett elakt flin ska rata den stackars flickan John tar med sig hem och tejpa fast Charlies manliga klasskompis med silvertejp? Nej så roligt är det faktiskt inte även om jag är bra sugen emellanåt. Det jag menar är inte att det är jag som väljer vem dem ska bli kära i utan vem som får den stora äran att sällskapa med dem.
Jag är en öppen och ärlig person och jag kommer vara det nu också. Jag skulle aldrig tillåta mina barn att vara med någon som jag inte gillar medan de är under arton.
Och om de skulle hända att uppvaktaren kom tillbaka trots att jag skickat ut henne med huvudet före skulle jag göra allt för att sätta stopp på den fortsatta romantiken. Vad säger ni om mig nu? Hård? Iskall? Jag säger-Mänsklig. Och påstår också att alla föräldrar tänker och gör på det här sättet trots att få vågar erkänna det. Vi har gjort såhär i alla tider. Först med umgänget med kompisarna för de små (Jag gillar inte att du är med honom, han är inte bra för dig etc) och sedan med kärleken. Helt normalt och bra; i de flesta fall.
De viktiga och där många gör fel (vilket brukar resultera i rymnda ungdomar och slagsmål) är när det kommer till avgörandet vem man inte gillar och varför.
Kallas med kort stavelse: Att döma.

Jag är en snäll människa och dömer väldigt sällan, vågar faktiskt säga aldrig, en annan människa. På både gott och ont. Jag har p.g.a min navitet många gånger fått bita i det sura äpplet. Jag har helt enkelt väldigt svårt att inse att inte alla vill väl eller är guds bästa barn och likt en hundvalp älskar jag oftast en person från första stund.
Det är väl tack vare min förmåga att läsa av människor som jag ens lever idag vågar jag påstå. Hur som helst är det viktigt att inte döma utifrån utseende eller första möte vilket är en prövning; jag vet. Men så viktigt om man vill undvika inbördeskrig. Jag kan få ett första intryck men utgår från att detta kan ändras. Sedan använder jag mig utav min gåva och faktiskt- så har jag aldrig haft fel om någon människa hittills. Så det är inte förvånande att mina vänner  brukar  be mig kolla upp deras dejter innan de fortsätter träffa dem..

Jag skulle aldrig tillåta mina barn att vara med någon som inte är bra för dem och jag hoppas att alla föräldrar har samma tänk.
Och ni som inte har barn & blir upprörda: Förlåt mig nu om jag låter synisk men ni vet  inte vad det handlar om så ni kan dra vidare nu.
Det viktiga är som jag skrivit  ovan; att inte döma efter första träffen bara för att den nya kärleken har ett utseende ni inte gillar, en stil ni avskyr eller för att hon liknar den där tjejen som alltid knuffade dig i matsalen för tio år sedan. Men behåll första intrycket i minnet- Med tanken att det kan ändras.
Om det nu inte gör det då? Vad gör man?
Jag har skrivit lite tips här som ni gärna får ta del utav.

Prata med ditt barn. Tonåringar är faktiskt femininala lyssnare; om du bara ger dem chansen. Jag var nyss själv där så jag vet.
Berätta om din oro och dina tankar. Kanske överraskas du av att du mot förmodan har helt fel och misstolkat allt.
Om det inte fungerar- Förbjud. Ja det låter kanske elakt men det är viktigt. Är den nya kärleken inte bra för din unge så är den inte det, hur snygg eller rik han/hon än är.
Sätt gränser. På ett tidigt stadium så slipper det förhoppningsvis bli alltför eldiga diskussioner. Och om dem funkar slipper du sätta förbud och alla blir nöjda. Perfekt!

Hoppas ni hade någon nytta av min artikel. Antingen för att ni tyckte den var bra eller för att ni blev så förbannade så ni gjorde av med lite inre ilska.
Alla sätt är bra utom de dåliga. Måste inflika att när jag var yngre och hade pojkvän så var de värsta jag visste när han hade föräldrar som la sig i allt. Nu är jag själv påväg att bli en sådan förälder. Någonting har jag alltså lärt mig från dem! Och nej jag varken styr eller kommer kontrollera vem mina barn blir kära i. Känslor kan man och ska man inte kunna styra. Men jag har ett ansvar att skydda mina barn, också när det gäller val av partner. Charlie är alldeles för liten för någon pojkvän och de flesta tjejer som John träffat, fast ingen har lett till något förhållande, har varit hur goa som helst. Men bland lammen har de emellanåt funnits en räv och då tar jag rollen som Vallhund. Hoppas ni får en fantastisk dag!

Att det blir svårt att vakta honom förstår jag redan nu..

..och henne såklart! Hon blir ju redan kidnappad.

Idag kommer jag att ventilera lite gällande barnuppfostran. Och eftersom jag gärna ser att ni läsare kommer med kommentarer om er syn på saken
så väljer jag att lägga inlägget under debatten.

Vi uppfostrar egentligen våra barn från deras första andetag- utan att vi tänker på det. Ett spädbarn kan inte följa regler eller förstå dem men genom att punktera för barnet vad som är rätt och fel på ett tidigt stadium tror jag att man på så vis lägger grunden till det som vi kallar uppfostran.
Är det någon skillnad på hur man uppfostrar yngre barn respektive tonåringar? På den frågan skulle jag vilja svara både ja och nej.
Som de flesta som rör sig bland tonåringar (särskilt dem som befinner sig i yngre tonåren 13-15) vet är att småbarn och tonåringar av och till fungerar likadant.
Jag kan själv bli riktigt förvånad över min grabb emellanåt. I ena stunden, som för någon dag sen, så var jag bäst. Han skrev till och med en status om hur toppen jag var på facebook. Och bara ett par timmar senare kunde jag dra åt helvete för att aldrig mer återvända. Lite så fungerar små barn också. De använder inte samma grova ordval men humöret pendlar på exakt samma vis. Ganska intressant tycker jag eftersom jag alltid fascinerats av människor och vårat sätt att tänka och vara. Sedan har också tonåringar precis som småbarn i trotsåldern en tendens att verkligen kunna plocka fram våra sämsta sidor..

Så hur fungerar ni som föräldrar? Hur långt ska man gå med uppfostran? Är bestraffning ok? Hur hanterar ni humöret? Vad är ok och inte?
Det finns nog lika många sätt att uppfostra som det finns föräldrar och jag tror att var och en måste hitta sitt egna sätt. Alla barn är olika och en sak som fungerar utmärkt på din ena unge behöver inte fungera alls på nästa. Nu är Charlie för liten att ta med i beräkningen men jag kan använda mig utav John som exempel.

Vi kan börja med händelsen som inträffade idag på kvällen. Charlie hade gjort en liten tabbe och spytt honom rakt i ansiktet (han hade lyft upp henne i luften direkt efter en matning så vad förväntar man sig..?) vilket resulterar i att John blir vansinnig både på mig (som inte kan hålla mig för skratt, vem kan?!) och på stackars Charlie som inte kan rå för att det kommer upp mat. John smäller i dörrar, slår handen i väggen, skriker och härjar. Jag talar med lugn röst om att hans beteende inte är OK och att han ska lugna ner sig. Då ber han mig kort och gott att ”gå och dö ditt jävla cp” och jag blir genast riktigt förbannad. Tar bestämt tag i hans arm, tittar honom i ögonen och ryter till att sådär säger man inte och att jag inte tolererar sådant språk här hemma. Sedan ber jag honom om ursäkt för mitt beteende innan då jag skrattade och säger att han får komma och be om ursäkt själv senare när han slutat vara arg. Hur hade ni hanterat detta? Hade ni gjort skillnad på barnets ålder? Mitt svar är: Nej.
Hade Charlie, 3 år, betett sig på samma vis hade jag agerat exakt på samma sätt. Jag skulle aldrig slå mitt barn eller bruka våld mot det oavsett barnets ålder men ett tag i armen tycker jag är HELT ok. Barnet måste förstå att det gjort fel. Nu vet jag inte hur pass känslig Charlie kommer att bli och vilken typ av humör hon kommer att få så John blir exempel igen. Han är en väldigt känslig kille. Försiktig, osäker och mjuk. Men han har också ett himla humör som han ofta tar ut på mig (som jag själv ser som underbart eftersom det bara visar att han är trygg och litar på mig så som han aldrig litat på någon vuxen förut, vilken ära!) och är väldigt långsint (precis som Charlies far) vilket innebär att han kan sura i flera timmar. Jag är tvärtom istället. Blir snabbt arg men det passerar lika snabbt igen. Så jag har fått träna på att anpassa mig under de här åren jag känt Jim och John. Och det har skett mycket med min personliga utveckling.

Redan innan jag skaffade barn bestämde jag mig för att vara stenhård i min uppfostran. Mina föräldrar valde den fria uppfostran och absolut, det var underbart när man var yngre, men nu på senare tid har jag insett att det inneburit mest problem för mig. Te.x kände jag alltid en stor sorg i tonåren över att ha föräldrar som inte såg eller ”brydde” sig om mig. Sedan är jag helt enkelt en väldigt hönsig mamma (arv från min kära farmor) som måste och vill ha koll för att fungera överhuvudtaget. Att barnen hjälper till hemma och lär sig hur man tvättar, diskar och bäddar sängen är så självklart. Aldrig i livet att jag tänker bli en sådan morsa som ränner hemma hos mina vuxna barn och städar. Aldrig! Jag tror att man bara gör sina barn en björntjänst som curlingförälder. Meningen är väl ändå att det ska bli vuxna och utknuffade ur boet en dag? Jag tycker att barnen kan börja hjälpa till hemma tidigt. Redan vid två, tre års åldern kan de bära undan sin tallrik, plocka ihop leksaker och plocka ihop tvätt. Låter man det lilla barnet hjälpa till, göra det till en lek som blir meningsfull för barnet och som får det att känna sig viktig och duktig så tror jag att man har lite att tjäna in sedan när man sitter där med en bångstyrig tonåring. Då sitter allting redan i ryggmärgen och man slipper försöka lära en gammal hund att sitta.

Ibland blir det ändå fel trots att man gör sitt bästa för att få barnet i rätt riktning.
Själv ser jag allvarligt på regelbrott. Jag brukar faktiskt använda mig utav bestraffning. Om John bryter mot en regel när han är hos mig (te.x struntar i läxan) så får han heller inte göra något roligt som han bestämt med en kompis dagen efter. Samma sak om han inte kommer hem på utsatt tid. Då får han komma hem en halvtimme tidigare nästa kväll eller inte gå ut alls. Sen är ju även här barn olika. Detta system funkar utmäkt på John och därför använder jag mig av det. Men försök aldrig införa något som inte fungerar. Då är det lika bra att lägga ner, börja om och försöka hitta på något annat. Själv använder jag mig inte utav utegångsförbud då jag anser det fel att beröva en människa sin frihet att röra sig utanför hemmet men många använder sig utav den metoden och så länge det fungerar fint så jag säger varken bu eller bä. Väljer dock själv att avstå från utegångsförbud då det inte skulle kännas bra för mig. Men vem vet vad som händer i framtiden? Fungerande metoder är bra metoder.

Att slå eller på annat sätt skada ett barn är aldrig en lösning! Det gör så mycket mer skada än nytta (vilket jag tyvärr bevittnat flera gånger på nära håll) och ska aldrig vara en utväg även om det tyvärr, oftast är väldigt effektivt. Om du känner att ilskan är nära att överbemanna dig- gå därifrån. Du är stark. Du klarar det. Jag får utstå denna prövning flera gånger om dagen i alla typer av situationer eftersom min adhd ofta gör sig påmind när jag upplever starka känslor eller känner mig hotad.
Om jag klarar det så gör du. Skada aldrig ditt barn!

NI får gärna komma med lite historier om vad ni tycker är bra barnuppfostran, hur ni gör eller inte gör.
Hoppas artikeln uppskattades trots att den blev både kort och ganska slarvig.

Har inte gjort annat än hetsat under helgen. Först i lördags handlade vi & tack vare morsan kunde jag kamma hem julsaker för en hög summa pengar!
Det innefattade en sprillans ny julgran (Jag slapp alltså ärva mina föräldrars, kika rakt ner så förstår ni vad jag menar)

öhm.. tja, kul när man var 10 och den inhandlades kanske men nu kände jag starkt för en hederlig grön och det fick jag! Självklart lite kulor och glitter till.
Vi köpte också adventsstakar, en i köket, en i vardagsrummet och två julstjärnor inne i Johns & vårt sovrum. Köket fick även prydas av nya köksgardiner som matchar till vår söta vaxduk (s0m SKA bort efter jul), två ljusbrickor med ljus, en självlysande liten gran till råttornas ära och blommor. Inte för att det sistnämnda har med julen att göra, men iallafall. Tog sedan hela lördagen att få allt på plats. Låter säker knas att vi redan satt upp allt utom granen men- eftersom jag känner att bebisen kan komma när som helst (om det är min magkänsla eller magspöken som säger det vet jag inte) så kändes det bra att ha det fixat.

Själv är jag ett riktigt freak av julen. Har sedan jag var liten drömt om en sådan jul som visas  i ”Tomten är far till alla barnen” . Massor av paket (Ja, jag är löjligt förtjust i dem också, både att ge å få så vill du byta med mig skriv!!), alla möjliga olika sorters rätter, kakor, bakelser, glögg (fast bara jag slipper dricka det), kalle anka, spel, familj och en jultomte som kommer och hoar som jag ska bli rädd för. Har aldrig fått ha en sådan jul, faktum är att mina släktingar har varit jäkligt tråkiga. De har varken varit så mycket för varken bakning, jultomte eller kalle anka. Paket har jag däremot fått. Men ingen släktfest.. Bestämde mig för att skapa just en sådan där drömjul när jag flyttade och skapade lite nya familjemedlemar. Tja, nu är jag här å inte fan ser det ut som om jag får uppleva den där julen i år heller; men liten plånbok och en nyfödd skrikbagge så blir det nog en väldigt lugn tillställning. Eftersom varken Jim eller hans familj är särskilt förtjust i julen så blir det mest jag som kommer att pynta och fixa. Har lyckats omvända John någorlunda (han är ju faktiskt bara ett barn och då ska man tycka om julen och julklapparna!) så kan hända att han kommer att hjälpa till litegrann. Annars blir det nog ganska ensamt. Som det ser ut nu blir det jag, Jim, John, mina kvarlevande släktingar (dvs far, mor, farmor å farbror), bebis och kanske Jack om inte han åker till Sandviken som firar jul tillsammans. Kan bli en väldigt spännande tillställning. Har försökt tjata på Jocke att medverka men han har jobb uppbokat. Lika glad är han för det tror jag faktiskt.. Hur som helst, om någon känner sig ensam och inte vet vad ni ska ta vägen på jul- kom hem till mig! Är garanterat hemma framåt kvällen och det finns mat och julklappar så det räcker åt alla. Hos mig får alla plats, för det är de som är det viktigaste med julen; att komma ihåg varandra och värna om kärleken. Hur firar ni jul i år? Dela med er!

Måste punktera att vi också varit duktiga och fixat bebisens tillhåll. Satte på spjälskydd och böt kudde idag också, men det är inte med på bilden 🙂 Helt ok!

Förrådet är också rensat så nu har jag mängder av kläder till salu om någon är intresserad.
Både till pojke å flicka, allt från 62-86. BILLIGT!
Nä nu ska jag ta å slå in lite julklappar tror jag.. Ha det gött!