Nu tänkte jag uppdatera lite mer om vad som hände under ultraljudet 16/7.
Som jag nämnt tidigare så hade vi redan varit på ett ultraljudet (dock vaginalt) tidigt i graviditeten för att fastställa åldern på fostret.
Eftersom allt såg fint ut då (Vecka 11) så kände jag ingen större oro när vi anlände till Falun på eftermiddagen. Mådde däremot som en pestsmittad räv; hade feber och ont i halsen + en hosta på det- Inget drömsenario- och jag hann ångra flera gånger att vi inte bokade om tiden. Klockan 15:30 plockades vi upp av en otrevlig barnmorska som utan att hälsa schasade in oss i undersökningsrummet och fräste åt mig att ta plats på britsen. Salvan kletades ut på min mage och hårdhänt rullade hon instrumentet över livmodern. Kände inte av den där lyckokänslan som alla pratar om när ungen slutligen dök upp på den svartvita bildskärmen som jag hört att man ska göra, mer någon form av likgiltighet, typ: Jaha, där har vi barnet igen då. Den här gången låg fostret betydligt mer stil. Den var fortfarande väldigt lik Jack tyckte jag där den låg och långsamt guppade upp och ner i den svarta grumliga massan som barnmorskan utan ett leende förklarade var fostervattnet. Vi fick reda på att barnet till 98 % var en flicka vilket jag varit säker på ända sedan graviditen konstaterades. Fråga mig inte hur, jag har alltid haft en förmåga att se och känna sådant som andra inte kan- kanske en gåva jag fått för att jag har så svårt att förstå saker som andra tycker är helt logiska. Jim blev däremot väldigt förvånad (han hade aldrig trott på min teori) men glad; han hade alltid önskat sig en dotter som första barn men trodde att han bara kunde göra söner. Jag kan öppet skriva att jag faktiskt önskat mig en pojke. Varför tänkte jag gå in ordentligt på i ett annat inlägg då det både är ett hett och väldigt känsligt ämne; det där att önska sig ett barn av ett visst kön (något som jag är övertygad om att de flesta kvinnor gör). Så medan Jim satt där med ett STORT leende på läpparna kände jag ett stygn av besvikelse och många tankar for igenom mitt huvud. Samtidigt började bilden av mitt barn ta form i huvudet; en bild som jag hoppas att jag kommer att kunna associera till verkligheten den dagen hon föds.
Allting såg väldigt bra ut på den lilla. Hjärtat slog som det skulle, lungorna fanns på plats, inget ryggmärgsbråck och hon hade
tio fingrar och tio tår. Envis var hon också – Hon vägrade att vända sig så bm kunde ta en ordentlig titt på henne underifrån, hur mycket hon är ruskade på instrumentet. Garanterat ett arv från mig. Jag nämde tidigt att barnmorskan vi hade verkade vara en riktig surkärring. Det visade sig stämma. Hon fräste ifrån när vi nyfiket frågade vilka delar på barnet hon undersökte, talade inte om vad hjärtslagen låg på eller hur lång hon var och när vi frågade om könet var det enda hon sa: ”Ja det är en flicka”, utan att ingående visa oss varför hon visste att det var just en flicka vilket jag har hört att andra barnmorskor gjort. Så vårt första ultraljud blev verkligen ingen trevlig upplevelse. Väldigt synd efter det är (SKA) vara en av höjdpunkterna när man är gravid. Så det var en lättnad att få kliva ned från britsen. ta emot den svartvita remsan med bilder hon hastigt tryckte i min hand (alla bilderna var jätte dåligt tagna, man såg knappt vår dotter överhuvudtaget) och få smita ut i korridoren igen. Vi fick åtminstone reda på hennes längd tack vare UL bilderna. Hon var precis 15 cm lång (Lite liten, 17 cm är genomsnittslängd för ett barn i vecka 20) och att BF fortfarande var 6 December. Har fått tid för nytt ultraljud den 4 augusti. Då hoppas jag innerligt att surkärringen ligger nerbäddad i sin tråkiga villa och vårdar sina streptokocker.
Ha en fortsatt trevlig kväll!
Nadia.
Kommentarer är stängda.