Barnet:
Barnet är nu ca 18 cm långt mellan huvud och stjärt
och väger ca 290 g i början av veckan och ca 360 vid veckans slut.
Bebisen rör sig fritt i fostervätskan och du kan nu kanske känna mer regelrätta sparkar långt
upp i magen och ända nere vid blygbenet. Bebisens första avföring börjar bildas i tarmen.
Sinnesorganen utvecklas i rask takt och smaklökarna på tungan är färdiga.
Barnet börjar reagera på smärta.
Mamman:
Du kan nu känna livmodern nära naveln.
Var försiktig med din rygg som redan är på frestad, bär inte tungt.
Många har problem med bäckenbenet som börjar bli mer rörligt pga hormonerna.
Sök hjälp hos en sjuksköterska om du känner obehag. Ett bälte som fixerar bäckenbenet kan också
vara till stor del om du har mycket ont. Halsbränna är inte helt ovanligt. Rådgör med din barnmorska
om lämpliga receptfria läkemedel som finns på apoteket.
Är själv förvånad över hur fort tiden går. Jag går redan in i vecka 21.
Halsbrännan har uppnått en magisk nivå, den får mig att ligga vaken så gott som hela nätterna och önska att jag aldrig blivit född.
Annars märker jag ingen större skillnad. Har fortfarande inte gått upp i vikt, inget illamående och ingen smärta i bäckenbenet. Bebis är fortfarande snäll med andra ord! När kommer den där magen? Jag både väntar och avskräcks. Har alltid varit smal och trivts med det. Att se kroppen förändras framför ögonen på en är både skrämmande och häftigt
Har kommit in i någon form av panikfas. Tankarna far runt i mitt huvud- Kommer jag klara av det här? VILL jag bli mamma? Vad har jag gett mig in på?
Nu är det liksom försent att göra någonting åt det, barnet i min mage är i högsta grad levande och frisk som en nötkärna. Skönt, visst är det de. Men också oroande. Jag blir så rädd ibland, för allt som väntar. Och då hjälper det inte att höra att ”Du tar ju redan hand om John så mycket.”
Javisst, men han är ju äldre! Jag kan ingenting om bebisar. Har aldrig ens hållit i någon förut. Och hur vet man att man kommer att älska sitt barn? Jag känner inte att jag vill beskydda det från hela världen. De där känslorna som det pratas så mycket om- den gränslösa kärleken för det som växer inuti min kropp- har jag inte fått känna av ännu. Kanske den kommer. När hon väl är här hos oss kanske allt faller på plats och jag kommer att veta precis hur jag ska ta hand om och älska henne på bästa sätt. Det är de jobbigaste med att få barn först bland sina vänner- att inte ha någon att dela upplevelsen med. Jag skulle behöva någon annan mamma att ventilera med, och jag söker hela tiden. Bara det är en stor trygghet för mig. Och jag är oftast säker på att jag gjorde helt rätt beslut som behöll lillan i min mage. Hon är en människa, en del av vår familj. Och jag tvivlar inte på att alla kommer älska henne sjukt den dagen hon väljer att komma till oss. Så även jag.
Nu ska jag ta och pallra mig ut lite och umgås med mitt lilla hjärta
som kommit hem från Sandviken idag. Vad jag saknat honom! Det blir en tur till IP och sedan förhoppningsvis lite mys framför någon bra film framåt kvällen.
Det är sådana stunder med familjen jag prioriterar allra mest. Antar att man får passa på så länge som John fortfarande tycker det är helt okej att sitta hemma en kväll framför tv:n istället för att ränna ute på stan. Kan stolt berätta att jag smittat både honom och Jim med min förkylning, så det är inte bara jag som plågats med vansinnes hosta. Lite skadeglad får man allt vara. Bara Jack kvar nu….
Slänger in ett inlägg lite senare, nu lockar solen på mig.
Nadia