Att ha usel ekonomi som ung, ibland ensamstående förälder är nog lite standard.
Ofta får man höra ”Men varför skaffade du barn då? Man skaffar väl inte barn om man inte har råd med det”, och nej, man ”Skaffar” kanske inte barn då, d.v.s PLANERAR barn. Men ibland så blir det inte alltid som man PLANERAT och ett barn kommer till ändå. Då står man en dag där med sin stora mage och ser på världen, det som kallas pengar, med nya lite skrämda ögon. Så var det för mig och för många andra både före, efter och samtidigt. Abort var inget alternativ för oss även om vi funderade på det i omgångar och då blev valet ganska enkelt. Vi valde att behålla vårt barn trots att vi visste att det skulle bli tufft.
Jag tror inte att man kan föreställa sig hur det kommer att bli innan man står där med eget hushåll, räkningar och en liten bebis.
Vi kunde det inte iallafall. Men jag måste få säga att jag tycker att allting har gått förvånansvärt bra för oss.
Jag blir lika full i skratt varje gång mina vänner gnäller om att deras studiebidrag redan är slut och att de är helt ”panka”. Då får de gratis mat, (ofta kläder), schampo, husrum, resor, skolmatrial och en massa nödvändiga saker som jag får betala för. För 1,5 år sedan var jag också en av dem. På mindre än två år har jag gått från att vara en riktig slösare som kunde köpa massa skit bara för att jag tyckte om att handla och göra slut på femhundra spänn i veckan på godis till en liten ekonom som räknar slantarna tio gånger innan jag köper något. Jag har lärt mig den hårda vägen; den alla föräldrar utan fast jobb och inkomst måste gå.
Och visst fan är det tufft men tänk så mycket jag lärt mig på vägen som jag kommer ha nytta av senare i livet!
Jag har lärt mig att spara trots att sparpengarna ofta måste användas upp vid ett annat tillfälle. Jag har lärt mig prioritera VAD som egentligen är viktigt och vad jag ”bara” vill ha. Jag har lärt mig handla ekonomiskt och hålla mig inom gränserna för vad vi faktiskt har råd med.
Inte är det roligt alla gånger. Det ÄR jobbigt att ständigt hålla ett öga på prislapparna och aldrig kunna shoppa (vid väldigt sällsynta tillfällen som efter jul och födelsedag möjligen) massa kläder bara för att det är kul och att behöva oroa sig för om pengarna kommer att räcka den här månaden också. Men det är nyttigt.
Vi har aldrig levt på socialen, något som verkar vara en klyscha att unga föräldrar utan arbete alltid gör. Varför? För att jag personligen tycker att de har så
puckade levnadsvillkor att jag ärligt talat hellre bor på gatan än livnär mig på dem. Sedan ”uppfyller” vi inte heller deras krav (för stor lägenhet, moped, på gång med B-körkort, hund, osv) så vi har valt att lämna dem utanför. Jim har för närvarande endast sitt underhåll och jag föräldrapenning samt bostadsbidrag. Inte ens en inkomst på tio tusen i månaden, alltså. Och vi är fyra personer. Om mina föräldrar inte varit de änglar jag äntligen förstått att dem är och ställt upp så mycket som de gjort hade det inte varit roligt. Men räkningar och maten köper vi själv och tro mig, det fungerar! Det gör faktiskt det. Precis som jag hoppas att ni fick användning för min lilla ”Ekonomi lista” för ett par veckor sen så hoppas jag att ni får användning av det här inlägget också. Själv längtar jag till Januari då jag börjar skolan igen och får tillbaka min aktivitetsersättning & bostadstillägget. Då blir det åtminstone ett par tusenlappar till att livnära sig på. Kanske, kanske, har jag råd med det lilla extra då.
Det handlar bara om prioriteringar. I 1,5 år har jag & John samlat pengar till en utlandsresa genom att spara på tiokronor. Nu är vi snart uppe i sextusen kronor och åker om allt går som planerat till något varmt ställe runt jul. Det gäller bara att ge sig fan på det. Nu har jag dessutom börjat söka vikariejobb för att få ihop slantar till julklapparna. Jag vill kunna ge John det andra i hans ålder får, åtminstone en liten del av det. Och jag vill för första gången på länge kunna köpa en jacka utan att ha ont i magen. Håll tummarna för mig.
Kram till er alla! N <3
Kommentarer är stängda.