Det pratas ju mycket om barn i medier just nu och allt fler & fler runt omkring skaffar barn.
Kanske är Sverige på väg till sin första riktiga Babyboom på länge? Va bra tycker jag! Den svenska befolkningen behöver växa.
I det här inlägget tänkte jag prata lite om vad jag själv tycker har varit den jobbigaste delen med att skaffa barn och vara förälder och hur jag tänkte innan jag fick barn.

Innan Charlie föddes, ja innan hon ens var påtänkt, hade jag inga tankar om HUR det skulle vara att få barn. Givetvis hade jag drömmar (som i princip alla kvinnor, det ligger ju i vår natur och jag har ovanligt mycket moderskänslor pumpande i kroppen, en riktig ”mamma till alla”) om att skaffa barn och hur det skulle vara när jag väl stod där med en barnvagn. Men då handlade drömmarna mest om att klä bebisen, visa upp den och se den utvecklas. HUR det egentligen ÄR att få barn; även de mindre roliga delarna som skrikiga kvällar och bajsblöjor, har jag inte haft någon erfarenhet av alls innan jag själv satt där med en liten bebis.
Alla gravida har nog fått höra ”Se till att leva livet nu! När bebisen kommer är du bunden och kan inte göra som du vill längre” och ”Ja passa på och sov nu! Sen kommer ni inte få sova på arton år”. Hmmmmmmmmmmmmmmmmmmm. Inget utav dessa påståenden har stämt riktigt för oss.

Bunden? Det vill jag inte påstå. Visst, självklart ser livet annorlunda ut och kräver mycket mer planering men jag kan fortfarande göra allt jag vill, d.v.s gå ut på krogen, festa, träffa vänner och vara i stallet. Det har bara blivit lite mer strukturerat.
Vaknätterna då?  Om jag ska vara ärlig så har vi inte haft en enda sån. Charlie har alltid (typ peppar peppar..) varit exemplarisk när det gäller sömn.
Hon hade en period då hon hade ont i magen (ej kolik utan överkänslighet så en mildare grad) då hon kunde skrika nån kvart, tjugo minuter efter måltiden på kvällen.
Det var väl jobbigt men vi har hela tiden varit två så allting har mildrats. Och visst var det körig i början (även om man glömmer fort) att stiga upp varannan timme för att mata. Det tog ett tag innan man vande sig men det var bara en tidsbegränsad period om högst tre månader. Nu sover hon oftast från 20, 21 – 10, 11:00. Så jag har haft en väldigt bra mammaledighet, inte EN ENDA GÅNG har hon vaknat före nio haha!
Så vi har sluppit ifrån dessa skräckinjagande vaknätter som förvandlar en helt normal människa till en dreglande Zombie.
Så vad har varit jobbigast för mig? Måste fundera lite..

Jo, det är nog om kvällarna. Sen C var 7 månader så har hon i princip krånglat VARJE kväll vid läggning. Hon är mätt, blöjan är torr och hon gnuggar sig i ögonen – MEN- det är en envis fröken.. hon vill INTE sova. Vissa kvällar är värre än andra och tro mig, ibland skulle man vilja trolla fram en banankartong och posta henne långt, långt bort. Som högst har hon hållit låda i tre timmar och det var så himla jobbigt att vi dagen efter tog kontakt med bvc för att få stöd och råd.
Gjorde ni något fel? Hade hon ont? Allergi? Svaret blev nej. Vi hade helt enkelt bara en väldigt envis dotter!
Nu har det lugnat sig något och oftast håller hon bara på 10-20 minuter innan hon ger upp och somnar, Vi fick tips från sköterskan att gå in var tionde minut och lägga om henne. Hon är varken rädd eller ledsen utan bara arg. Innan tog vi upp henne (övertrött bebis = !) och då tokskrattade hon oss rakt i ansiktet, typ ”Där fick ni!”
Jag vet att det finns smurfar som tycker att vi är hemska som låter henne ”ligga och skrika” men nu är det så att hon inte lider av separationsångest. Hon är helt enkelt bara väldigt lik sina föräldrar!
Något annat som jag tyckt varit jobbigt, det är nog att hon spydde så oerhört mycket framförallt i början. Och hon slutade inte förrns hon var runt 8 månader.
Troligtvis var det omogen magmun som spökade och jag hoppas inte att hennes syskon kommer få det. Tur att det finns tvättmaskin!

För övrigt så är hon världens bästa snällaste unge. Alltid go & glad, social och framåt. Nu väntar vi bara på resultatet om förskoleplats.. borde komma nu i veckan.. spännande! Själv har jag kommit hem från huset så ordningen här hemma är återställd. Skönt med lite semester – och lika skönt att vara tillbaka i rutinerna igen.
Dålig uppdatering med bilder men mobilen är fortfarande trasig så ni får nöja er med en gammal söt bild. Trevlig kväll!

Att ha usel ekonomi som ung, ibland ensamstående förälder är nog lite standard.
Ofta får man höra ”Men varför skaffade du barn då? Man skaffar väl inte barn om man inte har råd med det”, och nej, man ”Skaffar” kanske inte barn då, d.v.s PLANERAR barn. Men ibland så blir det inte alltid som man PLANERAT och ett barn kommer till ändå. Då står man en dag där med sin stora mage och ser på världen, det som kallas pengar, med nya lite skrämda ögon. Så var det för mig och för många andra både före, efter och samtidigt. Abort var inget alternativ för oss även om vi funderade på det i omgångar och då blev valet ganska enkelt. Vi valde att behålla vårt barn trots att vi visste att det skulle bli tufft.

Jag tror inte att man kan föreställa sig hur det kommer att bli innan man står där med eget hushåll, räkningar och en liten bebis.
Vi kunde det inte iallafall. Men jag måste få säga att jag tycker att allting har gått förvånansvärt bra för oss.
Jag blir lika full i skratt varje gång mina vänner gnäller om att deras studiebidrag redan är slut och att de är helt ”panka”. Då får de gratis mat, (ofta kläder), schampo, husrum, resor, skolmatrial och en massa nödvändiga saker som jag får betala för. För 1,5 år sedan var jag också en av dem. På mindre än två år har jag gått från att vara en riktig slösare som kunde köpa massa skit bara för att jag tyckte om att handla och göra slut på femhundra spänn i veckan på godis till en liten ekonom som räknar slantarna tio gånger innan jag köper något. Jag har lärt mig den hårda vägen; den alla föräldrar utan fast jobb och inkomst måste gå.
Och visst fan är det tufft men tänk så mycket jag lärt mig på vägen som jag kommer ha nytta av senare i livet!
Jag har lärt mig att spara trots att sparpengarna ofta måste användas upp vid ett annat tillfälle. Jag har lärt mig prioritera VAD som egentligen är viktigt och vad jag ”bara” vill ha. Jag har lärt mig handla ekonomiskt och hålla mig inom gränserna för vad vi faktiskt har råd med.
Inte är det roligt alla gånger. Det ÄR jobbigt att ständigt hålla ett öga på prislapparna och aldrig kunna shoppa (vid väldigt sällsynta tillfällen som efter jul och födelsedag möjligen) massa kläder bara för att det är kul och att behöva oroa sig för om pengarna kommer att räcka den här månaden också. Men det är nyttigt.

Vi har aldrig levt på socialen, något som verkar vara en klyscha att unga föräldrar utan arbete alltid gör. Varför? För att jag personligen tycker att de har så
puckade levnadsvillkor att jag ärligt talat hellre bor på gatan än livnär mig på dem. Sedan ”uppfyller” vi inte heller deras krav (för stor lägenhet, moped, på gång med B-körkort, hund, osv) så vi har valt att lämna dem utanför. Jim har för närvarande endast sitt underhåll och jag föräldrapenning samt bostadsbidrag. Inte ens en inkomst på tio tusen i månaden, alltså. Och vi är fyra personer. Om mina föräldrar inte varit de änglar jag äntligen förstått att dem är och ställt upp så mycket som de gjort hade det inte varit roligt. Men räkningar och maten köper vi själv och tro  mig, det fungerar! Det gör faktiskt det. Precis som jag hoppas att ni fick användning för min lilla ”Ekonomi lista” för ett par veckor sen så hoppas jag att ni får användning av det här inlägget också. Själv längtar jag till Januari då jag börjar skolan igen och får tillbaka min aktivitetsersättning & bostadstillägget. Då blir det åtminstone ett par tusenlappar till att livnära sig på. Kanske, kanske, har jag råd med det lilla extra då.
Det handlar bara om prioriteringar. I 1,5 år har jag & John samlat pengar till en utlandsresa genom att spara på tiokronor. Nu är vi snart uppe i sextusen kronor och åker om allt går som planerat till något varmt ställe runt jul. Det gäller bara att ge sig fan på det. Nu har jag dessutom börjat söka vikariejobb för att få ihop slantar till julklapparna. Jag vill kunna ge John det andra i hans ålder får, åtminstone en liten del av det. Och jag vill för första gången på länge kunna köpa en jacka utan att ha ont i magen. Håll tummarna för mig.

Kram till er alla! N <3

Som ni redan vet har jag fått kämpa lite extra sista tiden p.g.a en alldeles extra irriterande liten tankedemon som skapats av en
mycket olycklig och avundsjuk människa. Jag vet att det finns flera än jag som kämpar och tänkte därför dela med mig utav mina må bra tips.
Här kommer dem.

 Gå ut – När man gräver ner sig så är det de allra svåraste – men bästa- att göra. Luften gör gott för både huvud & själ.
 Bryt isoleringen – Vi människor isolerar oss gärna när vi är ledsna eller deprimerade. Vi stänger in oss, drar täcket över huvudet och vägrar att beblanda oss med omvärlden. Va stark och bryt mönstret av självskadebeteende. Svara när kompisen ringer, hinner du inte så ring upp och säg ja när du erbjuds att följa med på en aktivitet. Trots att du just precis då (tro mig jag vet vad jag snackar om) inte har lust så kommer det snart kännas mycket bättre.
Prata – Kanske min viktigaste punkt. Hitta någon att prata med. Någon du litar på och som vill & orkar lyssna. Det spelar ingen roll om det är en kurator, en släkting, din bästis eller en granne, bara personen är jordnära och redo att ställa upp för dig. Har du ingen så finns jag här!
Tänk positivt – Omöjligt ibland, eller hur? Fast kanske inte. Behöver du lite hjälp på traven? Fråga vänner, släkt och bekanta med vad dem gillar med dig. Gör en lista och läs den tre gånger för dig själv högt. Känns det bättre? Du kanske inser att du inte är helt värdelös ändå. Kanske till och med att du är BRA!
Gör det du tycker om – Fundera på vad du brukar tycka om att göra när du inte är ledsen. Gör det!
Musik – Musik är mångas räddning. Slå på en sorglig låt och låt känslorna flöda. Eller varför inte en glad och svängig låt som får dig att vilja erövra världen?
Allt är upp till dig!
Omge dig med positiv energi – Barn och djur är perfekta i sådana här lägen. De är ärliga, glada och har alltid något på gång. Du har helt enkelt inte tid att vara ledsen i deras närhet.
Håll dig sysselsatt – När tankarna snurrar och ventilen i skallen har gått sönder så finns det ibland ingen annan utväg. Jag brukar diska, städa, baka, se en film eller läsa en bok.  Det funkar – och du får tråkiga sysslor gjorda så du kan göra något roligare sen.
Skriv av dig – Starta en blogg eller ;om du vill gå snäppet längre, en privat hemlig dagbok där du kan skriva ner allt som händer för att lättare kunna sortera det.
Jag har en och det är suveränt. Där skriver jag allt jag tänker på när jag mår som allra sämst och visst känns det så mycket bättre efteråt!

Det var nog mina bästa tips. Såhär gör jag när jag mår dåligt (vilket jag tyvärr börjar göra väldigt enkelt tack vare min känsliga sida, adhd) och skulle inte punkt ett fungera för dig så kanske punkt 5 gör det osv. Hoppas att de är till någon nytta. Kram!