Idag tänkte jag att jag skulle kika lite närmare på det som vi kallar för jämställdhet. Ber er också att ta en funderare på hur det ser ut i era egna familjer.
Hur såg det ut hemma hos era föräldrar? Fanns det någon skillnad på vad ni som kvinnor gjorde till skillnad från era bröder? Hur ser det ut i eran privata parrelation, om ni har någon? Eftersom jag själv är kvinna (åtminstone sist jag kollade) så kommer jag att skriva utifrån vårt perspektiv. Hoppas och tror att ni som är det motsatta könet kommer att ändå finna inlägget intressant och kunna sätta er in i mina tankar och värderingar om jämställdhet.
Ska väl beskriva lite hur det funkar hemma hos oss. Tyvärr, skulle jag vilja säga, så funkar det nog just så som det gör i dem flesta familjer.
D.v.s. vi kvinnor får ta ungefär 95% mer av arbetet hemma än vad grabbarna gör. Jag bor med två stycken. Den enda är tretton och den andra är snart arton. Det är min ”bror” och min pojkvän. Visst, låter gulligt och fint. Men om ni visste hur ofta jag håller på att slita av mig håret p.g.a. det här två så skulle ni nog tappa hakan. Det som gör mig mest frustrerad är hur lite det agerar av egen kraft. Te.x, om jag ser något skräp på golvet så tar jag upp det. Om jag upptäcker att Milton inte har mat i skålen så fyller jag på. Tycker jag att det börjar se skitigt ut i diskhon så diskar jag. Är soppåsen full så går jag ut med dem. Dessa två killar, mina älsklingar här på jorden, gör ingenting av det här. Och ibland när det faktiskt hänt att den minsta utav dem tagit ut soporna utan att jag fått tjata mig till det så har jag blivit så chockad att jag bara stått där och gapat. I längden blir det här ganska så frustrerande, inte minst när man är höggravid och inte fullt lika rörlig som vanligt. Jag kan skatta min lyckliga stjärna att jag ändå mått så pass bra under graviditeten som jag gjort. Hur det skulle gått annars vill jag inte tänka på. Hur fasen skulle jag orkat?
Inte så stor men tillräckligt höggravid ändå!
Jag kan drabbas av panik bara av att titta på dem. Samma sak, dag ut och dag in. Knappandet på tangenterna. Stirrande blick vid xboxet. Ibland frestas jag av att trycka på strömbytaren bara för att få någon form av kontakt. När jag kommer hem efter en lång stressig dag i skolan och stallet å inser att de inte gjort ett dugg för att snygga till här hemma får mig att vilja gråta. Har jag någonsin fått komma hem till ett dukat bord med mat som väntar på spisen och sluppit diska efteråt? Inte utan tjat och gnäll.
Vet såväl att jag inte är ensam om det här problemet. Killar har en tendens att redan från att dem är små passas upp och ”komma undan” vardagliga sysslor som tyvärr alltmer blivit ett ”kvinnogöra”, både dem som kommit från familjer där det funnits en morsa och dem som inte gjort det, jag har sett båda delarna. Att se föräldrar, framförallt medelålders mammor passa upp sina vuxna söner som ammande jättebebisar får mig att vilja spy. Varför låter vi kvinnor oss sjunka till en sådan nivå? Vi måste börja stå upp för oss själva och sluta dadda med våra män/bröder/pappor/killkompisar. Killar är inte mentalt efterblivna även om de ibland gärna låtsas vara det.
Finns självklart undantag också, killar som gladeligen passar upp sin flickvän, stryker hennes tvätt och städar toaletten med ett lyckligt flin i ansiktet. En utav er är välkomna att flytta hem till mig på stört om ni skulle känna för det. Jag skulle inte tacka nej. De finns, men de är få.
Hur gör jag då här hemma? Hur försöker jag göra? Handen på hjärtat- jag är stenhård. En Hitler i kvinnoformat, som Johne bittert brukar muttra.
Jag har regler. Varje söndag ska de dammsuga och hjälpa till att torka golven. Varannan gång får de hjälpa mig nere i tvättstugan (måste få vara lite rädd om mina kläder iallafall, de är det bästa jag har!) Milton turas vi om att gå ut med (även om jag tar de flesta promenaderna, vad som helst för att få komma bort från det här infernot ett par timmar) soporna tjatar jag tills det tar ut (vi har turordning här också) och disken ska alla hjälpas åt med. Ungefär 75 % av min vardag går alltså till att tjata. Men det lönar sig. Ser särskilt framsteg när det gäller John. Om det beror på att jag sagt att alla tjejer kommer att bli överlyckliga av att ha en pojkvän som både kan städa, diska och laga mat eller för att jag ger honom onda ögat varje gång han försöker smita undan vet jag inte. Kan hända att det är en kombination. Men han har blivit jätteduktig och gör (oftast) som jag säger. Han har t.o.m. lärt sig bädda sängen! Jim å andra sidan är svårare. Honom får jag nästan ställa mig och hoppa på för att han ska vakna till, om ens då. Där har ni svaret på vad de flesta utav våra bråk handlar om. Men jag vägrar att vara hans lilla muslim. En familj fungerar inte utan samarbete. Men visst vore det skönt om han någon gång hjälpte till av fri vilja och inte efter att jag tjatat ihjäl honom.
Nu låter det kanske som vi bara bråkar här hemma. Det gör vi inte. Men det här är ett återkommande problem som jag misstänker finns i flera familjer.
Precis som vi tjejer är kända för att vara gnälliga, kontrollerande och överkänsliga så är grabbarna kända för att vara lata, passiva och vana att bli uppassade. Där är vi kvinnor problemet. Vi måste sluta passa upp våra män! Ge dem en skurhink, en trasa, hota med skilsmässa och åk hemifrån några timmar. Det ger resultat, det svär jag på. Och till er lyckliga tjejer som råkar ha killar som tillhör den andra sorten så säger jag grattis. Håll hårt i honom, för jag är på jakt.
Mina tips för mindre bråk hemma
1. Våga ställ krav. Ingen städning, inget sex. Ingen diskning, inget lördagsgodis.
2. Hot. Bokstavligt talat, ta till de förbjudna om inget annat hjälper. Obs! Varning för bråk och missförstånd.
3. Gör upp ett schema och se till så det följs. Om inte- hitta på konsekvenser som gäller för er alla.
4. Beröm. Män är som husdjur. De behöver uppmuntran. Har de gjort något bra, låt dem få veta det. Även om det är något du gör dagligen.
5. Sluta dadda. Tänk efter. Hur är ditt egna beteende? Behandlar du pojkarna som treåringar, förvänta dig inte att de kommer betee sig som något annat heller.
6. Sprid kärlek. Tala om för varandra hur mycket ni älskar och uppskattar varandra. Särskilt du som kvinna. Män älskar att höra om sig själva som någon sorts gudar, oavsett hur gamla det här (fungerar utmärkt på båda två här hemma).
7. Läs inlägget en gång till och tänk efter!
Lycka till! / Nadia