Mardrömsmorsan

Trots

Ett par dagar kvar tills Charlie blir hela TIO månader (börjar ni bli trötta på att jag varje gång frågar vart tiden tar vägen?) och alltså snart ett år.
Vi har ju ingen bebis längre; även om folk tror att hon är sisådär fyra månader pga sin storlek (JA – hon har fortfarande 62 i storlek) och gör stora ögon när de får reda på hur ”gammal” hon faktiskt är. Något som är lite trist är att de flesta av dem människor som var så fascinerade av Charlie & som ställde upp med att passa henne titt som tätt försvunnit nu när hon inte är så liten längre. Som om hennes behov av kärleksfull kontakt med omvärlden skulle minska bara för att hon blev äldre.
Snarare blir det viktigare än någonsin nu när hon blir allt mer och mer medveten om den egna personen.

12046821_968876369801907_6952199143763235336_n
Men oj vad hon börjat trotsa! Iallafall mot oss i familjen, mot andra är hon huuuuuur snäll som helst.
Oss drar hon i håret, skriker hysteriskt när vi säger ifrån och vägrar i princip att vara i famnen på någon av oss. Nu ikväll blev hon skitförbannad när John gick ut från rummet utan att leka med henne först, så han var tvungen att gå tillbaka och roa henne en kvart..då blev hon hur nöjd som helst!
Jag ser faktiskt inte trotset som särskilt jobbigt. Istället för att bli hysterisk kan vi skratta lite åt henne. Jag tror att det har med vår ålder att göra – unga föräldrar tar helt enkelt inte lika allvarligt på det som sker och tycker inte att det värsta som kan hända är att ungen slänger sig ner på golvet och skriker. Va arg då, liksom.
Det är väl en känsla det också. Och om barnet aldrig får prova att vara arg hur ska de då kunna använda ilskan till sin fördel i framtiden?

12039685_969378156418395_8065523336975113473_n
Ser ni att hon börjat ”krypa” förresten? Åtminstone hasar hon sig framåt nu (Ja jag vet att alla andra barn gör det vid 6 månader blablabla..) och det är så skönt att kunna lägga ner henne & veta att hon kan ta sig därifrån på egen hand! Snart kommer hon börja gå och då lär det väl gå undan, om hon brås på mig iallafall.
Mina föräldrar fick ha hjälm på mig inomhus för att jag inte skulle slå ihjäl mig…
Trevlig kväll!


Nya gaddar

Nu håller Charlie på att få sin femte tand – vissa barn som inte fått en enda!
Kul att hon får vara först med någonting iallafall. Har fortfarande inte märkt av något på henne men det kan vara förklaring på att hon skitit så löst de närmaste veckorna.
Hon håller på att ruinera oss!

Ska snart hem från mina föräldrar. Sovit här inatt och inte fått ett dugg gjort som vanligt.
Jag blir så stressad när jag tänker på allt jag borde hunnit; svara på alla kommentarer (läser varenda en) rensa bilder, svara på alla mejl på facebook (över 2000 nu..), skriva på min bok, rensa vänlistan.. Men alla dessa måsten gör att jag backar. Jag håller på att springa rakt in i väggen, så stressad är jag. Hinner knappt umgås med någon och det stressar mig också. Jag borde skaffa en tidsmaskin.

DSC_2573

Älskling gråt inte längre

Älskling gråt inte längre
Det som hänt kan vi ta lärdom av

Det finns dagar som vart som jag minns så bra
Det finns dagar som vi haft som kommer tillbaks
Det finns dagar det var svart, du vet det själv
Och det finns dagar då du sagt att du älskar mig
Det har varit upp och ner
Ett riktigt pusselspel och vissa bitar försvann så vi inte kunde se

Du säger att jag ger dig hopp
Att jag ger dig styrka
Jag såg dig, drog upp dig tillbakas till ytan
Du  kan inte tacka mig nog
För det jag gjort var fint
Du kan inte tacka mig mer än att du ger mig ditt liv
Du kan inte fatta vad som hänt
Men vi växer av det
Sluta aldrig lyssna här är dina rader

Älskling gråt inte längre
Det som hänt kan vi ta lärdom av
Älskling gråt inte längre
Det som hänt kan vi ta lärdom av

Det finns dagar som du tänkt
Att det ordnar sig
Det finns dagar som du känt att du ångrar dig
Det fanns dagar då du trodde att allt var slut
Det finns kvar i mina tankar när jag blundar nu

Du säger; mamma jag kan inte tacka dig nog
Du tände gnistan här
Kan inte tacka dig nog
Jag var en vilsen själ
Mamma du kanske tror att du gör det som varje mamma gör
Men tro mig du är bättre än dom
Jag kan inte minnas att jag sa hur det faktiskt va
Jag kan bekänna mig för dig och ändå känns det bra;
Du säger att jag finns där lyssnar förstår och vill väl
Älskling jag är så stolt för att du valt att följa min väg

Det finns tider vi haft
Som man glömmer bort
Det var gråt och skratt
Men sånt man glömmer bort
Det finns minnen här som aldrig suddas ut
Det finns bilder här som aldrig kommer dö ut

Kan inte föreställa mig det du gått igenom
Bara  se på dina tårar som rullar neråt
Även om jag verkar kall vill jag veta mera
Även om jag inte finns där så är jag med dig

Jag är skälet till att du kunnat ta dig fram
Du är värd hela världen för mig så bara ta min hand

Älskling gråt inte längre
Det som hänt kan vi ta lärdom av

DSC_0992

Bebis tillsalu

Igår var Charlie till salu. Hon vägrade sova överhuvudtaget på hela dagen vilket resulterade till att hon blev väldigt, väldigt extremt övertrött, d.v.s lättirriterad, tjurig och gapig, med andra ord allt hon annars aldrig brukar vara. Jag & John var hemma hos mina föräldrar för att tvätta eftersom den enda katten pissat i Johns säng (Idag pissade den andra i soffan, hjälp?!) och efter ett par timmar med en gnällig bebis, lakan och nerkissade kuddar var jag riktigt avundsjuk på Jim som i godan ro satt hemma vid datan.
Charlie fortsatte hålla låda och somnade inte förrns halv åtta på kvällen i vagnen när vi gick hem. DÅ sov hon minsann HUR bra som helst!
Idag har vi lånat ut henne till moster Sofia för att få en chans att pusta ut och KANSKE ha tid att både andas, städa och sitta vid datan.
Hoppas att hon är på bättre humör idag än igår, för Sofias skull.

Nåväl, tur att hon är söt iallafall!

11222075_965075896848621_1511558313012812991_n 11990639_965075930181951_963216805358742983_n 12006322_965075910181953_7295191931803458713_n

En mörkare himmel

Du gör min himmel mörkare
Tack vare att du finns
Tack vare allt du gör
Så tynar färgen sakta bort från min himmel
Tack vare alla dina lögner
Tack vare alla dina svek
Så går djupaste blått till mörkaste grått på min himmel
Tack vare alla tårar
Tack vare all sorg
Så lyser inte solen på min himmel ikväll
Istället regnar det och blåser upp till storm
Du gör min himmel mörkare ikväll, imorgon och om ett år
Tack vare att du sprider den med hat
Som bara är ditt eget.

Jag blir så trött.
Trött på människor som bara är ute efter en enda sak – Att förstöra för andra.
”Anledningarna” ser olika ut. Ibland handlar det om svartsjuka, ibland om sorg. Kanske om äkta hat eller bara avundsjukans fula ansikte.
Vissa måste hata för att kunna fortsätta andas själva, andra har aldrig sett något annat och kan bara det.
Men den här människan.. Jag finner inga ord. H*n passar inte in i någon utav ramarna. Jag blir så jäkla ledsen, för JAG är den som försökt vara h*n till lags. JAG har övertalat min pojkvän att ha kontakt, att h*n skulle få träffa vår dotter, bygga upp en relation. Men inte en enda gång kunde h*n pallra sig hit för att träffa Charlie, trots att de är nära släkt. När h*n ändå dök upp på dopet trodde jag att en förändring var i sikte. Efter att inte ha hört av sig på nästan ett år till någon i familjen stod h*n plötsligt där efter MIN inbjudan. Men försvann igen, utan ett ord. Kanske av skam. Om det finns någon sådan i dennes kropp. Jag tvivlar nu mer på det.

Säg mig någon hur man kan försumma sina egna barn hela livet för att sedan inte ens kunna stå rak i ryggen och be om ursäkt?
Hur man kan köpa ut snus och cigaretter åt en tioåring utan att kunna klara av att uttala ordet förlåt? Eller hur man kan skylla sitt eget missbruk på barnen och sedan neka till att man gjort något fel? Att få chans efter chans att göra om & göra rätt utan att ta den.
Fortsätta skylla ifrån sig, fortsätta svika, fortsätta sprida osanning, fortsätta ljuga, fortsätta kasta skit, fortsätta sluta höra av sig.. inte ringa vid vare sig jul eller födelsedag, till sina egna barn. Hur kan man göra så? För att sedan ha mage att lägga skulden på de enda två personer (Jag & den andra föräldern) som funnits där för barnen? Jag var den enda som försvarade dig, för att jag tyckte synd om dig. Och fy vad jag ångrar mig. Hur kunde jag vara så naiv så jag trodde att det gick att göra folk av dig också?

När jag fick samtalet igår visste jag att du var ute efter att bråka. Ändå svarade jag. Varför? Jag kunde inte låta bli, för att jag är alldeles för snäll. Nu får jag ångra mig. Att du slänger skit på mig, är en sak. Jag blir ledsen. Jag blir frustrerad. Jag ältar – för jag förstår inte hur det kan vara mitt fel att dina barn inte vill ha kontakt. Att de tröttnat på att bli försummade och illa behandlade. Men att du sedan tar klivet över och sprider osanna rykten, ljuger ihop saker och vänder andra emot mig, varav en bror, är inte ok överhuvudtaget. Jag går sönder.
Det var väl så du ville ha det? Nu måste jag finna styrkan. Styrkan att gå vidare. Styrkan att förklara för min dotter varför du inte vill ha med henne att göra. Styrkan att ta hand om din yngsta son, som grät hela kvällen igår på grund av dig. Framförallt måste jag finna styrkan att kunna sätta ner foten och säga stopp. Snälla hjälp mig någon. Hur mycket måste man orka? Jag gav dig chans efter chans men du gick hela tiden bakom ryggen på mig. Det är inte jag som är elak eller manipulativ, det är du! Tills den dagen du förstår det är du obefintlig för mig.
Det gör så ont att gå vidare utan att ens få ett ordentligt avslut. Jag hatar konflikter och bråk. Jag vill inget hellre än att vara sams, även med dig. Men du hatar mig. Du hatar mig för att jag har det som du valt bort, dina barn. Men vet du? Du har inte gjort ett dugg för att vinna dem tillbaka. Så vi går nu. Mot ett bättre liv.

quote-dearpastdearfuture

När åldern tar ut sin rätt

Känner mig som en överkörd groda efter helgens strapatser.
I fredags hade jag ledning och sprang konstant tre lektioner (varje lektion är 30 minuter) med en motvillig lat ponny släpande efter mig.
Efter det ruschade jag hem till familjen för att servera kvällsmat som bestod av Hamburgare & pommes. Älskade underbara Sofia (En gammal vän till mig som jag inte haft kontakt med på flera år tills alldeles nyligen) ställde upp som barnvakt och hade lilla grynet över natten så vi fick andas lite här hemma. Andningen bestod av STÄDNING och en timmes film senare på kvällen. Hela familjen gick utslagna till sängs klockan tolv och det har väl fan aldrig varit skönare att sova!
På lördagen; igår alltså, kände jag & Emelie oss ungdomliga så vi åkte till Granny goes street. Glada i hågen med lite alkohol i väskan när vi kom. Genomblöta och griniga utan alkohol när vi tre timmar senare åkte hem. Vi som så bestämt sagt att vi minsann skulle ta nattbussen hem. Herregud, vilken fjortistillställning!

Rekommenderar alltså ingen över femton att besöka festivalen. Medelåldern var 14 och jag såg flera berusade småungar från Johns årskurs vingla runt på stan.
Ställde mig samma fråga ett par gånger: Vart tusan finns föräldrarna? Inte på stan för att ta hand om sina barn iallafall.
Nä, nu är jag ännu säkrare än vad jag var innan- John kommer aldrig släppas iväg på något dylikt. Inte Charlie heller för den delen.
Så Emelie och jag kände oss gamla och tog bussen hem. Nästa vecka blir det krogen istället. Där passar vi åtminstone (kanske) in.
Och jag som till och med målat naglarna..

Idag har jag ridit Rebell som börjar gå lektioner nästa vecka. Jag som haft honom för mig själv i två månader nu och vant mig vid att rida varje dag. Uäh!
Sen tog jag in hästarna i storm, hjälpte Johne med läxan, fotade Charlie i Melissas studio (Nåja, hon fotade men jag var DÄR och såg på. Kan lova att bilderna blev fantastiska!) och sprungit (springer fortfarande) till tvättstugan. Just ja, städat har jag också gjort. Gjorde rent hela kylskåpet. Vilket jävla projekt.
Nu vill jag bara sjunka ner i soffan med Jim och glömma allt vad måsten heter. Men först måste jag ner och hämta tvätten……………………………….

Trevlig kväll!

chaaaa