Eftersom jag inte haft något internet under helgen så kliar det riktigt ordentligt i fingrarna efter att få blogga.
Och när jag äntligen lyckas starta datan så ska det vara helt hopplöst att få sitta ner och skriva ifred.
Vi har nämligen släktträff här, Jack (Johns & Jims broder) har varit här under helgen. Skitkul eftersom Jack är för fet för att pallra sig upp till åsen vanligtvis så det gäller att ta tillvara på tiden tillsammans med familjen. Ja, jag är måttligt stressad och irriterad just nu. John ska lägga sig om tjugo minuter och under dem tjugo minutrarna ska han hinna äta, dammsuga rummet och gå till pappersinsamlingen. Gahawa! Försök sedan att samtidigt som ni tjatar på ungen så ska ni försöka skriva ett normalt inlägg om hur helgen har varit (blir inte lättare när Jack sitter och drar ”roliga” historier på andra sidan bordet) jag kommer ju för helvete inte ens ihåg vad jag själv skriver!

Är helt slut i huvudet dessutom. Det var livat i natt så sov bara fyra timmar. Dessutom har jag varit tråkig och städat exakt hela dagen, inklusive avloppet.
Vad jag hittade där går jag inte in på här, kan ju finnas barn under femton som läser.
Nä jag ger upp nu. Jack har kletat in min mobil med filmjölk. Gör ett nytt försök imorgon. Nu ska jag köra lite hemkastrering här.

…

JAG HATAR FIL.

Jag har på senaste tiden registrerat att flera stycken kommit med kommentarer, påhopp och åsikter angående min blogg och vad jag ”får” och inte ”får” skriva om. Just därför, för att jag uppenbarligen inte varit tillräckligt tydlig tidigare så tar jag upp det igen.

Det här är min blogg och den handlar om mitt liv. Jag är en stark, öppen, positiv och energisk ung mamma med adhd.
Jag har bra dagar. Och sen har jag dåliga dagar. Jag har varit med om roliga saker. Och tråkiga saker. Saker som har format mig och gjort mig till den människa jag är idag på både gott och ont. Jag har brister. Jag har också fördelar. Jag har svårigheter utifrån min diagnos speciellt med tanke på att jag är omedicinerad pga utav ett hjärtfel. Jag är en människa helt enkelt. Men jag är en öppen sådan.
Jag har valt att vara öppen både som person i det sociala livet och här på min blogg. Jag väljer ofta att ta upp och skriva om saker som kanske inte alltid är så vanliga att man pratar om, saker som är lite tabu för det svenska kalla samhället. Te.x hur det är att önska ett vist kön på sin bebis, om förlossningsdepressioner, om dåliga dagar som förälder och varför man inte ska behöva amma. Jag kommer inte att sluta vara öppen för jag trivs med det, ja, jag trivs helt enkelt med att vara mig själv.

Bloggen startades från början med enda syfte att fungera som en liten dagbok för mig. Att den sedan skulle intressera så pass många som tretusen om dagen var en häpnadsväckande men rolig överraskning. Men det kommer inte att förändra mitt sätt att vara eller mitt sätt att skriva på.
Jag förstår att det kan vara provocerande för många att läsa om min ärlighet. Här kommer en tjej med grov adhd som är ung mamma och lever ett helt annorlunda liv än många andra och som vågar stå för sina åsikter och hävda sig. Ja, jag kan förstå att det är provocerande för den som är svag och konfliktkär. Den svenska avundsjukan känner vi alla till. Men om du nu tillhör den där tråkiga sorten som bara vill ha något att gnälla på för att ditt eget liv är så innehållslöst, lyssna noga nu: Antingen fortsätter du med att störa dig på min blogg, jag kan bjuda på det om de skänker dig lite glädje eller så går du ut och gräver en grop, lägger dig där och ber någon vänlig förbipasserande att täcka för dig, för beteendet är minst sagt pinsamt och är inte lämpligt att bevittna för barn.

Var bara det jag ville säga med detta lilla inlägg. Om du inte kan säga något snällt så säg ingenting alls.
Krama om er ikväll! Nu ska jag ta och försöka lägga en skrikig kinkig bebis.
Nadia

Det finns många olika typer av människor.
Men det finns bara två olika energier som en människa kan utstråla; antingen är det negativ eller positiv energi.
Jag är den typen som utstrålar positivitet mycket tack vare min adhd som gör mig till en glad framåt och kraftfull person.
Jag lever i närheten av en människa som utstrålar negativ energi. Krocken som uppstår mellan de två polerna gör att jag ibland vacklar till och nästan faller. Till skillnad från mig är h*n alltid bitter och grinig. Nästan alltid. Jag är öppen och social, h*n tillbakadragen och asocial.

Det spelar ingen roll vad jag gör för personen väljer ändå att antingen inte se det alls eller bara fokusera på det negativa.
Att leva med en sådan person, i en sådan relation, när man själv är av motsatt element är inte bara otroligt krävande, det är en stor påfrestning psykiskt också. Att alltid få tassa på tå, vänja sig vid kritik och de ständiga snäsningarna. Att ständigt tvingas söka uppmärksamhet och närhet från andra människor för att tillgodose behovet är bara en påfrestning i sig. Att leva kuvad i en sådan relation, oavsett om det gäller partner, föräldrar, syskon, barn eller en nära vän är slitsamt för själen. Vissa dagar känner jag att jag verkligen inte orkar med mer, bestämmer mig för att verkligen säga stopp och kräva förändring- får ett förlåt- och sedan händer samma sak bara någon timme senare. Det här med att man bara kan förändra sig själv och ingen annan är någonting som jag minst ut sagt fått lära mig de senaste åren. Så varför behåller man en sådan relation som faktiskt, när man kikar närmare, får en att må mer dåligt än bra? Jag kan bara svara för mig själv och då svarar jag följande ord: Vana, rädsla, åtro.
Vana- Jag har helt enkelt vant mig vid situationen, att det ska vara såhär. Och som alla vet är vi människor vanedjur.
Rädsla- Min stora skräck här i livet är att vara ensam. Hellre sitter jag fast i ett vidrigt förhållande än står själv.
Åtro- Ja, jag åtror helt enkelt den här personens positiva sidor.
För er som lyckas ta er loss oavsett vad för typ av förhållande det gäller; ni som vågar sätta ner foten och vända ryggen åt det som ni inte mår bra utav skulle jag vilja ge en medalj. Och gå som lärling hos. Jag är alldeles för naiv.
Men jag har åtminstone ett försprång- Om relationen mot förmodan skulle gå i kras har jag åtminstone en bättre chans att finan någon bättre. Och en bättre chans att starta om.

Lite funderingar som snurrade runt i huvudet efter en stressig men underbar vårdag. Skriv gärna en kommentar.
Önskar er alla bara gott!
Nadia

Haha ja, då har vi fått våran lilla ”soc anmälan” från detta alldeles för omtalade nättroll som jag inte ens har någon lust att
nämna vid namn. Varför? Jo för att människan i mina ögon både är ynklig och patetisk. Men vi har sådan tur förstår ni; att 1): vi har världens bästa bvc sköterska som jag inte kan göra annat än älska. Så ordinerade soc till henne, eftersom det i anmälan står att vårt barn inte får någon mat. *
Vad besviken trollet som anmält kommer bli, när det framgår att Charlie följer sin kurva toppen 😉 2). Vi har en väldigt bra kvinna på soc.
Hon är nog den enda i sitt slag för förutom henne har jag bara dåliga erfarenheter därifrån.
Hon tar oss på allvar. Det känns toppen!

Idag har det verkligen varit fantastiskt väder ute. Det är sådana här dagar som jag helst skulle vilja stoppa i en liten ask & plocka fram en sån dag kall och trist höstdag. Hoppas ni njutit av vädret ordentligt. Jag tog med mig Charlie och gick hem till Jocke en vända för att utnyttja hans uteplats lite grann. Längtar tills vi får våra utemöbler på balkongen. Då kommer jag bo där ute!
Jim har blivit bättre men är fortfarande lite klen så jag har fått ta hand om Charlie ensam i tre dagar. Tur att hon är så enkel och snäll annars hade det nog blivit jobbigt. Riktig mirakelbebis det där.. Alltid go & glad! Nu slänger jag ihop en snabb middag (köttbullar & makaroner) till mig & John sedan blir det att åka till stallet för en ridlektion. Puss på er

Jaha, dåå har vi som ”klarade oss” från magsjukan så länge fått hem det igen.
John var sjuk för två veckor sedan, jätte sjuk. Jim började känna sig dålig efter lunchen och för en timme sedan kaskadspydde han fyra gånger.
Stackarn, han som har sådan spyfobi. Nu ligger han utslagen på soffan, trött men i betydligt bättre skick än vad stackars Johne var i. Låt oss önska att det stannar där.

Jag blir så trött bara. Varför igen?! Och varför Jim? Han som hatar att spy, ja han som är så rädd för det. Gud straffar vissa fort. Stackars älskling.. å vad jag hoppas att han blir bättre snart. Men min vanliga fantastiska otur så lär väl John bli sjuk igen han också.
För det är ju så bra- Just idag var det nämligen Jim som lagade maten. Älskade underbara tajming..

Hann bara till sjön och vända innan jag fick samtalet av Jim men vi hann åtminstone få lite luft.

Första fisketuren i år; fantastisk även om den blev kort.


Nu ska jag invänta Jocke som vågar sig hit trots sjuka och lägga Charlie som gnäller i babysittern. Trevlig kväll…………………..

Hej på er kära läsare. Vad har ni för er? Hur ska ni tillbringa fredagen?
Själv tänkte jag göra en sak som jag verkligen är riktigt kass på- TA DET LUGNT.
Har stressat mig igenom dagen som vanligt med städning, hundpromenad och en rad andra ”onödigt ont”. Hann dock med att besöka Hanna och hennes lilla dotter & fick chansen att gå lite husesyn. Har tack vare Hanna fått en ännu en kissekatt ras på skallen, nämligen Perser. Nu kliar det rejält i fingrarna.. undra bara hur man ska lyckas övertala övriga familjemedlemmar? De vägrar ju en till nakenkatt så..

Förstår inte varför! Gör ni?

Har bara tvättstugan kvar ikväll sen är jag ledig. Jim är borta med sina kompisar inatt så blir hemma ensam med barnen. Skönt.
Jag & Jim har bråkat lite på sistone så det är nog bara nyttigt att vi gör någonting på varsitt håll. Vet ni vad förresten?!
Jo Charlie har fått sin första tand!

Det var Pernilla som upptäckte det när vi var där och hälsade på i onsdags. Jag blev inte speciellt förvånad men det kommer nog Vivvi ute på bvc att bli. Hon skakade bara på huvudet åt mig när jag frågade om det var tänder på g eftersom Charlie grejade så mycket i munnen och sa att de sällan får tänder före 6 månader.. Charlie är 4,5 😉 Så tji fick du, otrevliga puckade idiot som så kallblodigt kallade henne för efterbliven på min facebook.
Det roliga är att folk blir så förvånade när vi på fullaste allvar talar om att vi inte ens märkt att det varit tänder på gång. Hon har ju varit lika glad som vanligt, sovit precis lika bra och inte haft feber.
Vi har verkligen en riktig liten solstråle till unge, härligt! Unnar er alla en likadan när ni får barn.

Nu vaknar nog lillskiten snart så kanske lika bra att avsluta här.
Önskar er som vanligt en fin fredag. Va rädda om varandra och MYS. Det ska vi göra här hemma iallafall. Kramis