Hej kära läsare! Jag är så sjukt trött i hela kroppen & knoppen efter att ha tillbringat en kväll/natt/morgon med 23 små söta killar & tjejer nere på ridklubben.
Vi i Ungdomsstyrelsen arrangerade en pizzakväll och det var som vanligt krävande & slitigt, men också så givande och kul! Chimis var självklart också med; gick runt och mös med varenda unge hon fick syn på, och plockade pizzarester från golvet. Det blev inte särskilt mycket sömn för någon den natten och nu vet man att man lever kan jag säga! Lade precis Charlie (övriga familjen är & kikar på hockey), och nu ska jag äntligen få sätta mig ner och andas lite. Bara en stor påse godis som fattas, men som ni vet får jag inte äta snask på ännu ett par veckor. Har fortfarande konstant huvudvärk & typ allt smakar järn, eller nån konstig blandning mellan järn och mögel.

Jag har alldeles för mycket tankar i skallen just nu (som man alltför ofta har vid adhd), och jag försöker verkligen peppa mig själv genom att gå tillbaka & kika på min Bucketlist. Saken är den att det händer väldigt mycket i mitt liv för tillfället, en del runt min familj och närmaste, och en del enbart hos mig, så därför dalar & sjunker min sinnesstämning lite emellanåt. Året hittills har varit tufft. Kan väl bara bli bättre. Jag har kommit på mig själv med att allt oftare ta upp min kontakt till det övernaturliga igen, till och med tarotkorten har åkt ned från hyllan. Det har alltid varit min lösning när jag tappat bort mig själv och behöver komma lite åt sidan; min förmåga har alltid hjälpt mig att ladda om, så även nu. Jag känner hur energin och kontakten bara spirar och att jag vill göra något nyttigt med det snart. Vi får se om jag hittar någon lämplig kurs i sommar. Det vore skönt att träffa andra ”som mig”, och få vetskapen att det finns fler som är annorlunda, och att det är helt okej. Jag glömmer aldrig första gången jag insåg att jag hade gåvan. Åtminstone inte första gången som jag riktigt minns. Jag hade tidigare förstått att det var något märkligt med mig. Jag såg och kände saker som ingen annan gjorde, och om ett par personer kom in i ett rum kunde jag genast läsa av deras sinnesstämningar (tro mig, detta har jag fått nytta av!), och ve dej om du försöker ljuga för mig – det går inte. Jag hade också återkommande märkliga drömmar som sedan visade sig inträffa, och ibland fick jag för mig att jag såg människor som ingen annan kunde se. Hur som helst, första gången en ande verkligen trädde fram för mig så var jag 11, 12 år. Min morfar hade precis dött, och jag vaknade upp under natten av att han satt på min skrivbordsstol och tittade på mig. Jag blev inte rädd, utan bara rörd över att han kommit för att ta avsked utav mig. Jag och morfar stod varandra väldigt nära och jag vet att det är han som är min skyddsängel. Efter denna märkliga händelse så blev det vardagsmat för mig. Inte särskilt förvånande, då det oftast är i den åldern som gåvan visar sig på riktigt.

 

Jag hoppas kunna få nytta av min förmåga en dag och kunna hjälpa människor; fler personer än min familj och närmaste vänner. För hur kul det än är att hjälpa vännerna få kontakt med sina släktingar ( Å tro mig, här behöver jag en hel del träning!), eller hjälpa dem med deras kärleksbekymmer, så vill jag lära mig MER.  Om någon vet vart man kan vända sig, skriv gärna en kommentar.

Och till sist, tror du på spöken? Är du synsk? Har du någon gång fått en uppenbarelse? Dela med dig utav dina historier!

 

 

Kör bara en snabb uppdatering idag, så att ni får se att jag fortfarande lever.
Kör andra dagen utan socker idag (för er som inte visste det så slog jag vad med mina föräldrar; 1 månad utan snask, glass, kakor, chips, läsk osv),
och kan intyga att det redan är ett rent helvete. Dessutom har jag kommit in i en svacka vad gäller både körkortet & skolarbetet, är så jäkla slut & trött i huvudet så när jag kommer hem är jag mer död än levande, och orkar inte riktigt ta tag i någonting. Skolan är verkligen inte till för oss som har adhd. Bara tre veckor kvar nu, kämpa…..

Jim flyttade hem idag efter att ha bott ifrån oss i nästan 2 månader. Det känns väldigt ovant, det har ju bara varit jag, djuren & ungarna under lång tid nu, vi människor anpassar ju oss så lätt. Det känns som rena lyxen att kunna gå ut själv utan att ordna barnvakt typ. Men jag antar att man vänjer sig snabbt igen. Jätte skönt att han är hemma, hur som helst <3 Tänker avsluta här medans jag fortfarande är någorlunda vid mina sinnes fulla bruk, men återkommer nog med mera utförliga inlägg snart. Tack för att ni stannar kvar!

Vill passa på att sända massa med kärlek till Tova Mobergs familj, som nu nåtts utav det fruktansvärda beskedet att deras dotter mördats.
Jag och alla med mig som inte upplevt det som ni nu går igenom, kan omöjligt förstå det ni nu ska genomlida flera dagar, veckor, månader och år framöver. Jag läser Tovas pappas inlägg och blir så ledsen, ändå in i själen svider det. Tänk om det var något utav mina barn som blivit utsatta, någon i min familj. Gud vet om jag faktiskt orkat gå vidare och kämpa. Det enda vi kan hoppas nu är att de avskum som utsatt Tova för det här, aldrig någonsin får andas frisk luft igen. Må dem brinna i helvetet, och jag menar det.

Med kärlek,
Nadia

Jippi, upptäckte precis att jag glömt lösenordet på bloggen! Tur att jag är automatiskt inloggad, mindre tur när något händer med datan så jag loggas ut. Nåväl, man ska inte klaga i onödan!

Satt i soffan häromkvällen och tog en funderare såsom jag brukar göra ibland när jag känner att livet inte riktigt går framåt.
Jag försöker då tillsammans med mitt ego att komma fram till vad jag egentligen vill med livet. För det är så att vi med adhd har en tendens att vilja VÄLDIGT mycket, påbörja MASSOR och slutföra NOLL. Jag har tappat räkningen på alla projekt, böcker och idéer jag påbörjat och sedan slutat med innan det ens varit halvfärdigt,  genom åren som gått.  Bara den här bloggen är ett exempel. Jag började skriva när jag upptäckte att jag var gravid för lite mer än 3 år sedan, skrev som en galning fram till Charlies ettårsdag och sedan föll det av mer och mer. En stor anledning var ju att det krånglade så mycket med bloggsidan ( det gör det fortfarande, men jag gav typ upp),  men också bristen på kreativitet. Det här är ett problem som jag vet att jag kommer få jobba stenhårt med, framförallt när det gäller min framtida karriär som författare. Jag vill så himla mycket saker, om jag bara visste hur jag skulle bete mig för att dem skulle bli gjorda! Jag är dålig på att svara på meddelande på facebook, får sånt dåligt samvete när jag ser mängden med olästa meddelanden, men jag hatar verkligen facebook! Så då gör jag som med allt annat; påbörjar, skriver, och slutför inte. Och sedan tror alla att jag struntar i dem. Dumma onda cirkel!

För min egen skull har jag försökt göra en liten Bucketlist, först för sommaren och sedan tio år framåt.
Fick tipset från en annan kär vän med adhd och bångstyrig hjärna, så vi får se om det funkar, eller åtminstone ger mig en spark i arslet!

Ta körkort
Skriva minst 10 kapitel på DM
Anmäla mig till en kurs inom meditation/tarotkort/medium
Köpa en ny tarotkort lek
Bada i sjön
Tälta minst 2 gånger
Leta efter en häst att sköta
Åka till Småland
Spela in minst 2 filmer
Blogga minst 3 ggr i veckan
Umgås med vänner
Träna och få en bättre kropp
Läsa alla olästa meddelanden på facebook från typ 2013

Inget är i i ordning (utom möjligen körkortet då) , och jag kommer säkert på fler punkter. Känns åtminstone skönt att ha det svart på vitt!
Här kommer mina tio-år-framöver- planer

Vara ett godkänt familjehem
Köpa ett stort hus på landet
Skaffa 2 barn till
Utbildad socionom
Flytta från Dalarna
Föreläsa
Skriva och ge ut en bok

Nu vart jag nästan taggad! Att sätta upp mål för sig själv är jätteviktigt. Jag ska vara noggrannare med det i fortsättningen. Din bästa vägledning är dig själv och ingen annan! Ikväll är mitt mål att bara ta det lugnt, fläska i mig godis (på måndag kör mitt vad med mina föräldrar igång, inget snask i en månad), och se en skräckfilm. Dem har fått in massa nya på netflix och det kliar i fingrarna. Men först ska jag vara duktig och göra klart sista kapitlet i körkortsteorin, sen låser jag upp sluttesterna. Synd att jag glömt alltihop.

Ha en bra kväll å pussar i massor!
Nadia

När man har varit stark för länge, det är då man verkligen känner hur det känns att leva. I flera veckor har jag liksom vandrat runt i en dimma utan att riktigt hitta vägen ut. Jag har glömt hur man tar hand om sig själv och hur man andas. Jag är så trött hela tiden så det är sinnessjukt.

Först fick Jim sin depression, och jag fick axla rollen som ensamstående. Sedan bröt han nyckelbenet och det fortsatte så, och folk tyckte synd om mig & ojade sig över hur tufft det måste vara att ta hand om ungarna helt själv.  Nej,  det är det inte de som är problemet. Jag tycker inte att det  finns något att klaga på. Charlie är snäll, glad, trotsig och sover bra om nätterna. Hon är rolig och kul, och jobbig och dryg, precis som vilken människa som helst. John sitter mestadels inne på sitt rum, utan någon som helst kontakt med omvärlden. Långsamt har jag insett och accepterat att min lilla sociala, pratglada kille utvecklats till en tvättäkta tonåring. Men vår relation blir inte sämre för det, så det är inte särskilt jobbigt det heller.

Det som är jobbigt är allt runtomkring. Stressen över skolan, körkortet, hemmet, hinna med, räcka till… den känslan avskyr jag & alla måsten stiger mig åt huvudet. Skolan kräver mer & mer, samtidigt som jag blir osäkrare och osäkrare på om jag kommer klara av det. Det ställs krav på mig som är orimliga, en press… mål som jag aldrig kommer kunna leva upp till. Fördomarna, överallt vart jag än sätter ner mina fötter, biter mig i hasorna. Att så många har förutfattade meningar om mig innan jag ens hinner stiga in i rummet är rätt ofattbart. Nästan så att det blir en smula fascinerande. Att bara fyra bokstäver & en näve med rykten kan skapa ens hela liv är när det kommer till insikt, är rätt intressant. Det är just det som tar min kraft. Detta skitprat som existerar överallt. Inom familjen, skolan, vännerna, samhället, grannskapet… Överallt finns det, och det går inte att beväpna sig för fienden är osynliga. Dessa små energitjuvar gömmer sig i klungorna och jag vet att jag aldrig någonsin kommer att få tag i dem. Jag vet ju inte vilka som döljer sig under masken.

Veckan som kommit har varit extremt tuff. En vän till mig valde att avsluta sitt liv bara för att denna inte fick vara den person som den ansåg sig vara. Cassie/Razmus, du ska veta att jag inte klandrar dig. Världen är inte någon vacker plats, särskilt inte för sådana som dig och mig. Men jag hoppas att du har det bra där du nu är. Du fattas oss.

Skolan – ett annat faktum till att jag bara velat dra något gammalt över mig. En plats där jag sjukt nog känt mig trygg och respekterad på de senaste 2 åren; något som aldrig hänt förut, har förändrats. Nu vet jag inte längre vad jag ska tro. Men glöden inuti mig, men adhdmotor, får mig att fortsätta kämpa. Jag ska klara det & ingen, inte ens du, ska få stoppa mig.  Helgen – en jobbig händelse som satte sina spår. Om jag kunde beskriva hur förbannat trött jag är på sådana här händelser så skulle jag göra det.

Jag känner mig inte gnällig, för jag anser att tala ut inte är att gnälla. Jag har det tufft just nu, men det finns många omkring mig som har det värre. Jag skulle kunna räkna upp flera stycken. Idag är jag bitter, ikväll är jag svag. Imorgon är det kanske bättre, inte sjutton vet jag. Jag vet bara att om man kämpar tillräckligt mycket för att få något, så fixar man det. Jag ska göra det för min familj, för mina vänner, mina drömmar, min framtid och inte minst; för mig själv. Bara att ta på sig hatkoftan en stund och försöka igen. Never give up!

Nu är jag hemkommen från USA sen nästan en vecka tillbaka. Det känns skönt att vara tillbaka i Sverige, dock lite trist att gå från 35+ till ett snökaos. Snö i slutet på april?! Klart man undrar. Nu har jag börjat komma tillbaka till rutinerna med städning, ungar och djur hängande i hasorna.
Idag har min äskade pojkvän Jim fyllt 20 år. Jag är både chockad och otroligt glad att jag får uppleva den speciella dagen med honom.
Vi har snart varit ihop i fem år nu och det har hänt mycket sedan dess.
Vi firade med smörgåstårta som jag & John gjorde igår kväll.
Den blev helt okej & jag postar receptet nedan 🙂
Efter smörgåstårtan gick jag, Jim & Jack + Charlie ut till skönvik för att titta när John hade innebandyturnering med skolan. Charlie var jätteduktig på läktaren (det hjälper till lite att hon äskar bollsport) , och grabbarna var superduktiga, med en riktig jämn, spännande avslutning! Efter hårt kämpande slutade dem som trea och jag är super stolt!

Vi fick en mysig promenadhem i det (kalla) vårmörkret.
Charlie slocknade direkt & sov skönt under sin varma filt.
Vi andra gick och frös och var avundsjuka.

Nu ska jag nog se lite film och sedan krypa till kojs. Eftersom jag fortfarande bor ensam med barnen är sovmornar nu mer rätt sällsynta (kaninerna väcker Charlie tidigt med sitt krafsande, hon är väldigt lättväckt framåt morgontimmarna), men har jag tur får jag sussa till nio iallafall eftersom det blev en sen kväll. Grabben sitter vid datan & Jim är fortfarande kvar hos sin pappa. Ett kort inlägg vart det, men åtminstone en uppdatering att jag lever & mår rätt bra för tillfället. Ångesten har hållit sig borta.

Om någon är sugen, så finns halva plåten kvar!

Fyllning 1:
Majonäs ( 4 dl)
kräftstjärtar (1 burk)
Dilll (1,5 dl)
Hackade ägg ( ca 4 st)

Fyllning 2:
Skagenröra (2 burkar)

Garnering:
1,5 kg färska räkor
1/2 Gurka
1 pkt färdigskivad hushållsost
1 pkt skinka
4 ägg
Sallad

Brukar ha kiwi, tomat, citron & vindruvor på också.
Men eftersom Jim inte är förtjust i det så fick det anpassas lite nu när det var han som fyllde år.
Brödet är vanligt formbröd. Skulle dock haft lite mer majonnäs utefter kanterna då den såg lite torr ut.

Ha en bra kväll!
Nadia

Nu har vi varit i Clearwater beach (I närheten av Tampa), i tre dagar. Imorgon spenderar vi sista dagen på semestern innan det är dags att fara hem till kalla Sverige igen. Nätet på det här hotellet är lite som en sjövild unge; det försvinner och kommer tillbaka om & om igen, så det har varit väldigt svårt att hålla det kvar så pass länge för att jag ska hinna skriva ett inlägg. Ikväll verkar det efter lite hot som att det ska fungera, så jag tänkte göra ett försök. Idag besökte vi djurparken Busch Garden som ligger ca 1 timmes bilresa härifrån. Jag har aldrig varit ett jätte fan av djurparker; kanske just för att jag verkligen älskar djur.

Det här istället imponerade verkligen inte på mig. Djuren hade alldeles för små burar som inte ens var biografiskt korrekta. Pingvinerna var i värme, elefanterna saknade vatten & likaså sköldpaddorna. En elefant vävde & en tiger försökte desperat ta sig in genom en dörr vilket jag misstänker ledde till en annan skymd inhägnad där dem fick vara ifred. Dörren förblev stängd.

Parken skyltade med att dem sysslade med räddningsarbete men det tror jag inte ett jävla dugg på. Vilket liv är det dem räddar djuren till då, menar dem? Höll bokstavligt på att slå ihjäl 2 ungjävlar under besöket. Den fantastiska djurparken hade installerat nån form an ”bunker”, så man kunde gå in i tigerburen, varav en unge gjorde. En Tiger vilade ovanpå bunkern och ungen skrek, tjoade omkring och dunkade på glaset. Vid lejonen låg en utslagen lejoninna och sov, varpå flera barn sparkade och slog mot glaset, påhejjade av sina fäder. Så fruktansvärt respektlöst! Å vad jag önskade för ett ögonblick att glaset försvunnit som i första Harry Potter filmen…
Jag älskar barn, absolut. Jag är en riktig barnmänniska. Men när människor, barn såväl som vuxen har en sådan nedlåtande attityd mot andra levande varelser vars liv är precis lika betydelsefulla som ditt & mitt, måste jag erkänna att jag ser rött. Vi träffade också på lite apor, krokodiler & alligatorer som alla såg lika deprimerade ut. Det enda djuret som verkade någorlunda nöjd med tillvaron var den jättesköldpadda som vi såg i början utav parken. De lunkade runt därinne och käkade gräs & popcorn som korkade besökare slängt in, trots den stora skylten ”Mata inte djuren.” Tragiskt att vattnet i deras plaskdamm knappt nådde dem över fötterna dock.

Vi tog en tur med ett safari tåg som skulle ta oss en sväng runt parken. Måste varit sämsta jag åkt någonsin haha!
Vi såg definitivt inga djur alls i princip (och jag förstår dem- tåget lät fruktansvärt), & det var flera stopp då fler människor skulle proppas på i dem redan överfulla tågen. På en station fick vi stå & vänta i 35 minuter under stekande sol. Många gick av och jag klandrar dem inte. Tog väldigt lite kort under turen eftersom det inte fanns något att ta kort på. Här har ni dem iallafall.

Jag vet att jag låter som en riktig negativ gnällspik och jag ber om ursäkt för det. Faktum är bara att jag i djupet av mitt hjärta föraktar sådana här ställen. Djurparker som enbart vill tjäna pengar och som inte har djurens bästa för ögonen. Kolmården i Sverige är tio gånger bättre än det här, likaså Eskilstuna zoo, Orsa björnpark, Parkens zoo… listan kan tyvärr göras lång.  Samspelet mellan djur och människa är viktigt, så viktigt att vi glömmer att vårda det. Respekten måste finnas där. Ömsesidig respekt kommer man långt på. Djurparker är ett jättebra sätt att lära oss, världens farligaste rovdjur, om hur viktiga de andra raserna är för vår värld; om kunskapen lärs ut på rätt sätt. Sea World gjorde det. Busch Garden gjorde det inte. Sen måste man själv som aktör avgöra vad man vill lägga sina pengar på – det som gynnar djuren eller det som inte gör det. Jag väljer definitivt det förstnämnda och kommer inte att besöka Busch garden flera gånger. Det var mitt slutgiltiga betyg, tror inte jag behöver säga mer än så.

Med kärlek,
Nadia.