Förlossningsberättelse, del 2

Här kommer då resten av förlossningsberättelsen från när vår lilla sessa kom ut 🙂

Som jag skrivit så gick vattnet lite efter 05 på morgonen, och därefter så pysslade jag nöjt på för mig själv ett tag, lätt ignorant mot att mina sammandragningar nog var ”här är det en baby påväg ut”-sammandragningar och inte mina vanliga sammandragningar som jag haft under flera månader. Väckte älsk (han undrade sömndrucket och lätt bedjande om jag inte skulle komma och sova en stund istället. En till som inte tänkte helt rationellt, typ ”om hon somnar går det säkert över”, haha.) Sen vaknade då mamma av allt ljud, och ungefär då när hon kom upp hade jag börjat känna att det var nog på riktigt och det var nog framförallt dags att åka till sjukhuset!

I bilen påväg dit så började jag klocka mina sammandragningar, och trots att det tar bara mellan 10-15min att köra så insåg jag lätt stressad att mina sd kom med ungefär 3 minuters mellanrum när vi närmade oss sjukhuset. Väl framme så var det ju bara att tacka och ta emot för det faktum att jag spenderat x antal dagar där och att vi hittade så bra, så att komma på rätt var noll problem. När vi kom till den avdelningen vi skulle vara på så råkade en städerska som jag lärt känna lite stå där utanför (hon är både väldigt pratglad och har väldigt roligt åt att hennes städrond i princip alltid sammanfallit med min dagliga sminkning när jag legat inne, och det faktum att jag inte kan tyska bekommer henne inte överhuvudtaget) så nu när hon såg att vi kom började hon  bokstavligt talat studsa av iver och utropade förtjust ”baby, baby!”. Älsk såg väl inte riktigt lika ivrig ut, medan jag antingen grimaserade av sammandragningar eller rätt nöjt ännu åt på min banan som jag hann få med under ”pauserna”.

Så fick vi då komma in, läkaren var bekant och jag sa att vattnet gått men att jag inte trodde att det var så ”farligt”. Och älsk frågade om vi skulle bli kvar eller fick fara hem efter att hon gjort sitt. Otroligt seriöst par.

Första undersökningen visade att jag var 3cm öppen, och man satte då CTG på mig för att kolla hjärtljuden och att allt var ok inför förlossningen. För baby skulle det bli sa de, någongång under dagen. CTG:n tog 30minuter, och från den här tiden finns det bland annat en liten kort videosnutt av mig som älsk filmat. Den är typ 10s lång och under de första 6 ligger jag och grimaserar av smärta och flåsar, resterande 4 kommer det en ”lätt” kryddad salva mot älsk gällande att om han inte stänger av den där **** mobilen så kommer ***, och ja. Typ där klipper det. Haha.

Samtidigt förberedde sköterskorna för dropp (givetvis började jag stressat gråta av att höra att jag måste få det, inte att jag skulle föda om några timmar) och lite annat som man brukar(?) förbereda inför en förlossning. Orsaken till frågetecknet är för att jag vet ärligt talat inte hur det brukar gå till sen, för när CTG:en var färdig och hon skulle kolla om det hänt något mer, då var jag öppen 8cm och sköterskan tittade lätt överraskat på mig och sa att det inte längre var aktuellt med det hon tänkte ha gjort, här var det en baby påväg ut!

Så, raka vägen till förlossningssalen, jag började nu ha rätt jobbigt och gick mest och flåsade och andades (och klättrade lite i ribbstolar, det var ju jätteroligt att dom hade såna i förlossningssalen tyckte jag under en av mina pauser). Smärtstillande hanns ju liksom inte med, men det var egentligen inget jag funderade på, dels var jag så inne i allt och dels hade jag ju från början velat pröva att klara det utan, främst pga min nålskräck.

Ja, sen var det då dags att börja krysta mitt i allt. Jag vet inte riktigt hur eller när det hände, men det kom rätt reflekmässigt och sköterskan konstaterade mest bara att jo, nu är du 10cm öppen, nu är det dags att börja jobba. Och ja, jobbigt var det. Och ont tog det. (Jag kan inte riktigt beskriva smärtan, den var ju enbart under sammandragningarna, och det var mer som att allt var så otroligt intensivt än att jag kunde säga att just där gör det ont.) Älsk har efteråt berättat att han hade ganska kämpigt och att läkarna även hade rätt bra koll på honom då han höll på att svimma mellan varven, jag var ju dock så inne i mitt så jag inte såg det. Så mitt i allt säger hon att hon ser huvudet och att hon har mycket hår. Och då känns det ju som att okej, nu kan det ju inte vara sååå långt kvar. Eftersom allt var så intensivt känns det lite konstigt att prata om ”slutet”, men om vi ändå säger det så var jag nu i slutet då, och sköterskan förklarade att nu tror hon att baby är ute på 6 sammandragningar till.

Och så kom huvudet. Och sköterskan utropar ivrigt att jag ska ”känna på henne”. Jag som står på knä, lutad mot en uppfälld säng och knappt hunnit med i vad som händer tjuter upprört nej och stirrar stressat på älsk för att se om han har någon förklaring till varför jag har en uppenbart galen sköterska som står och tar emot vår baby. I nästa sekund (när hon insett att jag inte är på gullegull humör med vår dotter som hänger halvvägs ut) så ber hon mig att lägga mig på rygg. Och jag upprepar samma procedur, dock stirrar jag kanske en aningen mer vilt den här gången. Vad sjutton liksom, hur rör man sig överhuudtaget när man har ett litet babyhuvudet mellan benen – och framförallt, hur kommer man ner i liggande utan att sätta sig på det?? På något sätt gick det ju då dock, och en krystning till så kommer hon ut, lilla Vilma. 🙂

Efteråt känns det väldigt häftigt (jag vet faktiskt inte vilket annat ord jag skulle använda) att ha fått vara med om det här, och jag kan inte vara annat än tacksam för att det gick så otroligt snabbt och bra. Vi kom till sjukhuset runt sju, och 9:02 var hon ute. Jag har haft turen att inte behöva ”lagas” något alls trots att det gick så fort, och jag var uppe och gick ganska som vanligt redan efter någon timme.

 

Mest av allt är det ju helt otroligt, att vår fina, fina lilla flicka har legat där inne hela tiden. Varken jag eller älsk hade nog riktigt trott det, allra minst den där kvällen i november då vi satt lätt chockade med en plussticka. 🙂 Men nu är hon här, Vilma Katlin Kojola, och hon kan ju troligtvis vara den finaste lilla babyflickan i hela världen 😉

 

 

 

Vilma när hon är några timmar gammal.