Igår var vi på sjukhuset med Vilma och undersökte henne för eventuella hjärtfel. Dom flesta föräldrar blir högst antagligen oroliga bara av tanken på att sätta sin barns namn och ordet ”hjärtfel” i samma mening, och att sedan bli tvungna att åka in med vår lilla skrutt av den misstanken innebar såklart en färd fylld av tusen olika tankar, funderingar och frågor. Orsaken till allt det här är att hon blir blågrå runt munnen och upp till näsan, och även om inte Krisu upplevde samma oro (hon verkar själv nämligen inte bli påverkad när det händer, utan andas, gråter, skrattar precis som vanligt) så signalerade min hjärna ”syrebrist i blodet” på hög nivå. Syrebrist i sig kan då sedan vara ett tecken på missbildningar i hjärtat, tillexempel att blodet inte leds rätt väg genom kammare och förmak och att syresättningen därför blir nedsatt, vilket i sin tur visar sig bland annat i hudfärgen. Nu har vi dock gjort allt från EKG, tagit blodprover, ultraljud och andra kontroller, och Vilmas hjärta är precis så friskt och fint och starkt som det ska vara! Blåheten förklaras med att hon eventuellt syresätter detta område lite sämre, men att det inte är något farligt. Det är tydligen heller inte jätteovanligt att beisar har denna blåhet, och med vetskapen om att det inte är någon allvarlig bakomliggande orsak så kan jag nu slappna av (och sluta läsa metervis av forskningsartiklar om hur hjärtfel yttrar sig samt hur man behandlar respektive missbildning).
I övrigt? Ja, skulle man dela in livet i olika episoder så skulle delen innan det här med Vilma kunna kallas för saccosäcksepisoden. (…)
Alltså. Ja. Det hela började med att jag skulle vara lite rolig och ge en saccosäck till Krisu i födelsedagspresent. Han har ju noga förklarat för mig att ”nej Ia, köp inga inredningprylar nu när vi inte vet om vi måste flytta snart, och framförallt, köp INTE någonting stort”, och tittat menade på diverse (små!) saker jag smugglat in i vårt hem. Nåja, det här la ju inte jag så mycket vikt vid, dels älskar jag presenter, och dels är jag av den uppfattningen att ju större paket – desto roligare att få/ge, så ni förstår ju själva, en saccosäck var den ultimata presenten!
Beställde. Betalade. Väntade.
Ingen saccosäck.
Kontaktade företaget, gjorde om beställningen då den fastnat någonstans på vägen. Och väntade. Otåligt.
Ingen saccosäck.
Jag ringde posten, ringde pakteleverans, mailade företaget, gjorde om beställning. På tyska givetvis, som den modersmålstalande tyska tjej jag är, dööh!
Och så kommer den! Finaste, stora lådan med finaste, stora saccosäcken! Älsk accepterar vackert sitt fina paket och han ligger nöjt där trots att det är både en inredningssak och stort. Slutet gott allting gott. Trodde jag.
Del 2 i saccosäcksepisoden.
Dagen efter är jag precis påväg ut när det ringer på porttelefonen. Jag springer ner med Vilma på armen och Coco lyckligt ylandes i hasorna. Utanför står postgubben, tittar på mig och säger mitt efternamn. Jag som tar för givet att det är en bok som jag beställt och i min paketglädje inte reflekterar överhuvudtaget över att postgubben varken kör en cykel eller postbil – utan en lastbil – bekräftar ivrigt och väntar medan han hoppar in i flaket för att ta ut min beställning. Vilket inte alls är ett bokpaket. Utan en kartong i ungefär min höjd och nära på en meter i diameter.
Panikpanik. Helvete. Det är en till saccosäck. Stressat gör jag ett halvtamt försök att låtsas som att jag inte alls är den han frågade efter, men postgubben bara plöjer förbi mig och en minut senare står jag i hallen med mitt jättepaket no 2 och funderar på hur jag ska förklara det här för Krisu som snart kommer hem från träning. Att jag tio minuter senare dessutom står med den innan så välpaketerade saccosäcken nu utriven på golvet (någonstans mellan två och en halv och tre minuter övergick min stressblandade ångest till förtjusning över att få öppna ett såhär stort paket – igen liksom, tjoho!) gör inte saken bättre. Och ja, vi kan väl avsluta det såhär: Krisu har vänligt men bestämt bett mig att satsa på shopping i butiker istället för på nätet i fortsättningen.. haha. 🙂
Nu ska jag gå ut och gå och ikväll kommer mamma hit på besök! Jätteroligt ska det bli, och jag hoppas vi får fint väder.
Hoppas ni har haft härliga veckor, puss och kram!
Vår stora älskling som blir en rödhårig liten tjej! Och jag som ser ut att ha gult hår istället. Skyller på ljuset.
