Ja.

Alltså. Jag inte riktigt hur jag ska förklara det här nu.

Det hela började i alla fall med att jag tänkte att Vilmas pannlugg hade börjat bli så lång så att den hängde i ögonen på henne. Det var väl förvisso inte så att hon själv påpekade det här i någon form av ”mamma, min pannlugg känns lite lång och jag undrar om du kunde toppa den lite?”-fråga, utan mer som att jag ju såg det här och själv tog beslutet. Men ändå, det är väl trots allt en av förälderars alla uppgifter. Byta blöja, amma, klä på dem tillräckligt för vinterpromenader, se till att de inte äter hundmat,  lära dem allt som är viktigt att veta om livet (och en hel del om allt som är oviktigt), pussa dem god natt och berätta hur älskade de är – samt se till att inte pannluggen hänger i ögonen.

Som sagt, grundtanken var god (jättegod). Problemet, visade det sig, var att jag inte hade alltför mycket erfarenhet av själva klippandet. Eller ja, hårklippning har jag faktiskt en del erfarenhet av, men det som jag missade var att det som är ”bara ett par centimeter i topparna” på en vuxen färdigväxt man inte ger samma resultat som på en liten, inte-alls-färdigväxt, bebis.

Det blev liksom väldigt kort.

Att det dessutom var fullständigt omöjligt att försöka sig på en ”uppklippning” i topparna för att få det lite mjukt och naturligt hade jag ju inte heller räknat med, mina tidigare hårkunder har ju så att säga sällan legat på golvet och rullat samtidigt som dom försökt sätta sina fötter i munnen. (Alternativt försökt äta upp mitt nagellack.) Men ja, nu var det bara att vara nöjd om man kunde hålla ihop lite hår i en tofs och snabbt få av den. Vilket jag ju då fick.

Telefonbilder bara, tyvärr. Vi hade vår hårstudio samtidigt som vi gjorde oss klara för natten.
Notera förövrigt även blåbärsgröten under näsan, det var nämligen det närmaste vi kom munnen idag. I övrigt var det gröt på hakan, kinderna, tröjan, händerna, magen. Ja, i princip överallt förutom munnen.)
<3