Att få leva om sin barndom

Vilma brukar ha Ipadtid vid frukost och vid middag (förhoppningsvis kommer ju även hon att börja äta mat snart och då blir det andra stunder under dagen, men det här är ett sätt för oss att få äta med två händer och även att få lite matro). Det brukar växla mellan babblarna, Traktori Tom och någon ny variant på Nalle Puh. Ja, det hoppar och skuttar och sjunger och flyger och är färgglatt. Ni fattar genren.

Imorse kom jag plötsligt på att vi ju borde titta på Lejonkungen, och under tiden jag sökte bland youtubeklipp förklarade jag ivrigt för Vilmis hur mycket jag hade tittade på den när jag var liten. Och ja, hur ska vi sammanfatta det? Vi började med ’Känn en doft av kärleken’, och där var väl Vilma halvintresserad (jag var däremot klistrad, sjöng andäktig med i varje stavelse och återupplevde kärleksdramat mellan Simba och Nala), övergick sedan till ’Hakuna Matata’ (Vilma tittade mest på sina leksaker, ganska mycket på sin nya musikal-mamma också) för att sen i finalen med ’En värld full av liv’ överge alla lejon för egna upptäcksfärder medan jag andäktigt satt med tårar i ögonen och såg när alla djuren knäböjde inför den nyfödde Simba. ”Det är så vackert älskling”, pep jag till en lätt oförstående Krisu.

Gick väl sisådär med mina ”jätteroliga och fina lejonsånger” med andra ord, och Krisu föreslog att vi kanske skulle införa Disneytimmen för mig också, haha. Dock står jag ju fast vid att Lejonkungen är den absolut bästa Dusneyproduktionen och en väldigt vacker film, och bara Vilma blir lite äldre kommer hon nog också att älska den!

Idag har vi grått väder och jag har precis gjort klart Vilma, en halv liter kaffe och tejpat knäna inför morgonens promenad! Att skriva ett blogginlägg är ofta en lätt utdragen process med x antal avbrott och längre pauser. Det är gör också att det ibland slinker med språkliga missar, då tiden för korrekturläsning tyvärr inte är den längsta, men jag hoppas ni har förståelse. 🙂

Jag vill önska alla en finfin dag, hoppas på att ni har mer inspirerande väder och vi hörs senare! Puss!

Vår gata. Betydligt vackrare utan allt grått slask.