Efter en milt uttryck krånglig graviditet så var dagen D väldigt efterlängtad. Och efter att jag lyckats ta mig ända till v 37 (hur gick det till?) och att det dessutom var lugnt under tiden när Krisu var i Finland, gjorde att jag nästan bara väntade på förlossningen istället för att som kanske många andra vara lite nervös för den. Krisu kom tillbaka från Finland sent på tisdagkväll, och jag var då i v 37+2. Jag inledde givetvis omedelbart med trappgåendet, kanelätandet och allt annat igångsättande, men en halv timme senare så hade jag kramp i vaderna och kände mig helt utmattad. Och inte en enda sammandragning.
Dagen efter var jag lite uppgiven (i mina tankar borde jag ligga och föda) och på förmiddagen var vi till sjukhus för ett rutinmässigt CTG. Resultat där ifrån? Noll sammandragningar och läkarna menade att det mycket väl kunde gå tiden ut eller till och med över nu när jag passerat 37v. Tack för den otroligt upplyftande informationen.
Jag och mamma var sen ut och gick på kvällen, och vi pratade då om hur vi skulle börja göra med hennes hemfärd, för det kändes plötsligt som att förlossning låg tre veckor fram. Minst. Kanske två år. (Jag hade redan uppgivet börjat tänka att nähä, det blev ingen baby, det blev bara magen.)
Klockan fem den natten vaknade jag av att vattnet gick. Älsk hade då hunnit vara hemma i strax mer än ett dygn, och i efterhand kan jag inte fatta vilken tur jag hade med allt (eller att inte mamma hann åka hem).
Men ja. vaknade av att det var ngt som ”högg till” när jag svängde mig, och samtidigt kände jag hur et rann något mellan benen. Väckte Krisu, pekade på min pöl och sa att vattnet gått eller att jag kissat på mig. Men att nummer ett var troligare. Och att han fick lukta om han ville. (Haha, frikostig flickvän.) Älsk stirrade på mig och såg ut ungefär som att jag sagt att jag berättat att han skulle hoppa bungyjump från månen (han har höjdskräck), medan jag lugnt förklarade att det här inte alls behövde betyda något (nähä? var fick jag det ifrån liksom?) och att jag skulle packa och fixa naglarna och att han kunde sova vidare. Vilket han gjorde, men mer som någon form av chockterapi.
Och ja, jag gick och huserade på badrummet. Fixade naglarna, duschade lite när det kom en andra ordentlig splash mitt i allt, sminkade mig, fick byta skydd emellanåt då det sipprade lite vatten med jämna mellanrum, sminkade om mig då jag fick för mig att det nog var smartare med vattenfast mascara om det skulle bli svettigt, och ja. Allt annat o t o l i g t relevant som man BRUKAR göra när vattnet har gått, haha. Att jag hade sammandragningar under den här tiden var det som att jag inte riktigt märkte, det hade jag ju liksom haft det senaste månaderna så jag kopplade det liksom inte till att det här nog kunde vara ”förlossningssammandragningar” (vilket inte alls var något man kunde misstänka då det runnit ut en liter vatten ur en).
Sen packade jag väskan, packade min Tupla (en finsk chokladgodis som krisu haft med och som jag nöjt tänkte att jag kunde mumsa i mig när jag låg o krystade) och så väckte jag Krisu. Och så vaknade mamma. Och sen gick allt rätt fort.
Jag måste dela upp det här i två delar för att det inte ska bli så långt, men jag kan ju berätta att del två är en kort och intensiv historia, haha. Försöker få ner den imorn i alla fall 🙂
Sov gott, här går vi och lägger oss nu 🙂
Jag som med gott mod inleder trappgåendet 🙂
