Jag älskar att gå på egna promenader, gärna så långt ifrån gator och bilbrus som man kan komma utan att behöva ta bil. När jag bodde i Uppsala älskade jag Hågadalen mer än något annat, och jag vet inte hur många timmar jag och Coco har spenderat där. Är jag trött, stressad eller bara allmänt på dåligt humör så hjälper nästan alltid en lång promenad, och även Krisu har lärt sig att när andra mår bäst av att få vila någon timme så blir jag gladare och piggare av att få gå ut och gå. 🙂
Imorgon ska jag göra något väldigt kul, nämligen ha ett träningspass över skype! Ska bli spännande att se hur det fungerar, men jag ser fram emot det och tror det kommer gå jättebra! 🙂 I övrigt hade jag ikväll ett oplanerat högintensivpass löpning. Jag kom mig iväg lite sent, och mitt i allt på 3,2,1 så hade mörket kommit och jag sprang plötsligt på tomma cykelvägar där jag mest bara såg vägen framför mig. Som en extremt mörkrädd person så var ju det här inte något välkommet, och dessutom har jag ett löfte till Krisu om att aldrig gå på gator där det inte finns belysning. Just då kom det en cykel, och jag såg inget annat val än att haka på efter den – sällskap och belysning, win win. Dock krävde ju det här en betydligt högre hastighet (plus att cyklisten antagligen måste ha blivit lite nervös över vad för skenande galning han hade fått efter sig), men just då fanns det inte att jag skulle tappa honom och man kunde bokstavligt talat säga att jag sprang för livet, haha. Nu efteråt är jag rätt mör i benen, och i fortsättningen lär jag ju även ha bättre koll på vilka vägar som har lyktor eller ej. 🙂
En härlig onsdagkväll till er alla! Vi har nyss suttit och haft godisuppdelning som två tio-åringar. (Alla på en rad och sen fick man ta varannan. Allt gick bra ända tills Krisu tyckte att jag fuskade och demonstrativt kastade sig efter alla resterande och tryckte in dem i munnen samtidigt som han knappt kunde bärga sig av tillfredsställelse över sitt tilltag.)
Puss och kram!
