Är det bara jag som levde i hårbandet a’la två gummiband när jag var yngre? Jag hade i diverse olika färger och älskade dem! Igår hittade jag ett igen när jag och Anni var och shoppade lite ”ta hand om dig själv”-produkter, och först tänkte jag inte så mycket på det mer än att jag bara för sakens skull måste köpa det, men sen när jag kom hem och fick sätta det på mig var det som att den förlorade askungeskon kommit hem! Jag kände mig MINST sagt redo för att gå på disco (och få köpa popcorn i små påsar) och jag förklarade för älsk att han nu såg på en ny, bättre, version av Ia. Han såg ju givetvis igen skillnad och frågade istället varför jag hade en orange fläck på benet. (En miss i mitt BUS-sprayande. Otacksamma pojkvän liksom.)
Hursomhelst sprang jag lika ivrigt upp imorse och satte på mig mitt hårband, och man kunde säga att det är jag och bandet nu. Bandet och jag.
Ja ni hör, jag är en Mycket. Nöjd. Tjej för tillfället. Haha 🙂
Nu ska jag iväg och posta lite brev, och sen plugg och läsa om vikten av uppskattning! Otroligt viktigt är det ju, att känna uppskattning. Om jag nu skulle börja dela ut ”dagens uppgift” här till er så vore det just att visa en annan människa uppskattning idag. Det är en fin och viktig sak att göra, och man borde egentligen ha det som vana varje dag. 🙂
Här är jag och mitt hårband! Jag har alltid haft problem med att jag blir ”solblind” extremt lät, och att hålla ögonen öppna i solljus är en kamp som heter duga. På profilbilden ser jag ju inte alls lätt stirrig ut, och det var väl också den enda bilden där jag lyckades ha ögonen öppna, haha.
