Var på kickoff med jobbet i förra veckan vid Isaberg. Denna ort ligger i Smålandsfjällen och har en lång tradition som semester- och rekreationsort för friluftsmänniskor. Jag hade fått för mig att vi skulle klättra på en bergvägg, men så var inte fallet. I stället så var det Isaberg Tree Top Adventure som väntade, en höghöjdsband. Denna bana är byggd ibland träden och det innebär att man skall förflytta sig mellan plattformar längs banor på olika nivåer med hinder som erbjuder olika slags utmaningar: balansgång, klättring, hopp och koordinationsmoment. Vi började med en muntlig genomgång och efter det så var så skulle vi alla göra en testomgång. Detta föra att vi måste visa att vi kunde hantera sele och karbinhakar. Så nu var det bara att välja mellan fyra olika banor, där grön/1 var lättast på låg höjd och enkla hinder till svart/4 som bitvis är på 15 m höjd och kräver en mer fysik och är ett riktigt mentalt kraftprov.
Själv var jag inte förberedd på denna typ av aktivitet, sen är jag inte så förtjust i att röra mig uppe i luften och speciellt inte på saker som är lösa och rör sig både fram/bak/sidledes.
Nåja, vi var några som bestämde oss för Blå/2, en medium bana som var 8-15 hög. Psyket spelar en verkligen ett spratt när man står x antal meter upp i luften och skall kliva ut på stockar som sitter som gungor efter varandra, med bara små linor att hålla sig i. Själv fick jag resonera med mig själv, kan jag, vill jag, ska jag? Efter ett kort resonemang så bestämde jag mig för att fokusera, sen klev jag rakt ut…. (det kändes så i alla fall).
Det bästa med denna bana var alla långa linbanor, så härligt och lite kill i magen. Väl nere från blå banan mådde jag illa, antar att det kanske berodde på adrenalinkicken. Någon kollega sprang förbi och vrålade, då tar vi nästa. Innan jag visste ordet av så var jag uppe i bana Röd/3, en mer teknisk bana som kräver mer kraft och mod. Själv tyckte jag att den här var ”lättare”, kanske för att den inte låg lika högt upp. Väl nere från denna bana så kände jag mig riktigt stolt, glad och nöjd med mig själv. Kort och gott jag kände mig som Modesty Blaise. Så för mig var det självklart att sluta. Några av mina kollegor tog även den svåraste banan, Svart/4, beundransvärt! Då den var tekniskt mycket svår. Skall tillägga att detta kan även barn göra från 8-12 år med vuxet sällskap (inte bana 4, då måste du vara 12 år). I vilket fall som helst så var jag nöjd och glad över att ha resonerat på ett bra sätt med mig själv och att jag genomförde de två mellersta banorna.
Ses i morgon