Min stalker

Jag har haft min lilla ”stalker” med mig hela livet. Genom åren så har den tagit mer plats och syns nu ganska ogenerad. Nu har min stalker uppnått ”muffin” nivå.

Så därför blev det ett rent Absolution pass i går. Ett högintensivt coreträningspass, lite för tufft för min mage. Men jag kommer definitivt att göra om denna typ av pass. Just nu känns det som om det är lite lättare att ta sig till träningen igen, tröskeln är inte lika hög. Jag tycker dessutom att efter träningen känner jag mig lite piggare, ett gott tecken kanske. Min hud mår också bra av träning, klarare, renare och rosigare. Ja just i dag kanske den inte var så rosig utan mer blå-lila då jag fick kämpa på en hel del. Känns också extra bra att träna nu efter det som framkommit om träning och demens på senare tid. Kanske jag håller mina telomerér längre under än längre period. En fråga som kvarstår i Läkartidningen är huruvida telomerlängden endast utgör en markör för biologisk åldrande eller om den kan tillskrivas en mer primär roll i åldrandeprocessen.

Ett är säker, man mår bra av att röra på sig och man sover gott om natten.

Ses i morgon