1a rehabpasset

Jag vart tvungen att verkligen tänka efter och det slutade med att jag körde väldigt mycket rotatorcuff, lätta lätta roddar, lite axelpressar, biceps/triceps och mage. Allt kändes bra och inget provocerade revbenet. Jag kunde dock inte hålla mig från att testa en övning jag vet kommer provocera besvären och det är bänkpress. Det var ingen tanke på att lägga på mycket vikt och köra tungt utan jag ville bara testa med stången men redan vid avlyftet högg de till så det var ingen tanke på att ens försöka köra den eller liknande övningar =(

Det gäller väl att se något positivt i detta även om jag har svårt att göra det. Hade det inte varit för tävlingen i November som jag så gärna vill ställa upp i skulle jag varit mer tillfreds med tillvaron. Jag har ju trots allt inte särskilt ont i vardagen, jag kan sova på nätterna och jag behöver inte längre använda värktabletter. Allt detta var ju helt klart det värsta med de första två veckorna efter skadan. Den olidliga smärtan jag hade från att revbenet nästan punkterade min lunga är den värsta jag upplevt någonsin så egentligen borde jag vara tacksam att det inte gick värre och att jag idag drygt 2 veckor sedan är i stort sett smärtfri OM jag inte belastar/tränar området.

Tyvärr är jag inte tacksam för jag är en träningsnarkoman och får jag inte min dos av träning så är jag inte tillfreds med vardagen. Jag vill träna mina 2 pass om dagen, jag vill springa hammarbybacken, jag vill köra chins så att mina händer blöder, jag vill känna mjölksyran spruta ur öronen när jag maxar mina armhävningar, jag vill ha träningsvärk så att jag knappt kan gå på 1 vecka efter mina benpass.

Jag vill INTE vara skadad!

Nu har jag ju iallafall fått tillåtelse av min läkare att börja som han uttryckte det ”röra på mig” men det ä ju ungefär som att säga åt en alkolist att dricka med måtta. Jag får brottas med mig själv varje morgon att inte ge mig ut på en löprunda och avrunda med lite tung bänkpress på gymmet. Det är frustrerande men ändå nånstans långt bak i reptilhjärnan finns det en röst som säger åt mig att ta det lite lungt och gilla läget. Jag är inte den första som drabbats att en skada. Herregud jag arbetar ju dagligen med att rehabiliterade och hjälpa folk med deras skador så jag om någon borde ju veta att det alltid kommer solsken efter regn men jag ska säga att det inte är så jäkla lätt. Även om jag är utbildad inom området och förstår precis vad som måste göras för att området/skadan ska läka så är det inte så lätt att banka in det i sig själv hur konstigt det än låter. 

Jag ringde igår upp Jörgen Kruth i ett ärende och passade då samtidigt på att snacka lite om just revbensskador (vilket han haft ex antal utav) och han sa ju bara samma sak som alla andra (och som jag säger till mina patienter som har skadan jag själv har idag) – ”De tar en jävla tid att läka revben” och så är det tyvärr.

Det gäller att se det positiva i det hela. Jag kommer bli återställd. Jag kommer komma tillbaka starkare och mer motiverad än någon. Jag kommer köra min rehab flera gånger i veckan utan att provocera området och jag kommer framförallt träna en jävla massa ben för det gör faktiskt inte ont och gör de inte ont så får jag ju faktiskt köra det till och med min läkares tillstånd =) Ben kan man aldrig träna för mycket =)

/Axon
[email protected]
www.martinlöwgren.se