Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta åt situationen. Den här lagen, murphys eller vad den nu heter om all världens jäkelslap. Att om något kan gå fel så kommer det garanterat göra det – denna verkar ha drabatt mig med dunder och brak.
Tidigare har alltid mitt liv och min träning flytit på i symbios med varandra. Jag har haft ytterst lite att grubbla över eller några stora motgånger. Kroppen har känts fräsch och allt har lixom bara rullat på men så bara plötsligt verkar det som om allt bara vände. Först gick min Pappa bort i cancer och det enda som fick mig att må bra var träningen så jag vart väldigt beroende av denna och att den gick bra. Träningen vart lite utav min räddning den föregående veckan. Den fick mig att koppla bort och tänka på annat.
Tyvärr var inte heller träningen helt perfekt. Jag fick lätta känningar i axeln efter tunga viktade dips vilket föranledde att jag slutade med den övningen och det är inte så bra med tanke på att ett av tävlingsmomenten i November är just dips. Det andra momentet är chins och dessa har gått bra ändå fram till cirka 3v sedan när jag gav mig på ett nytt personbästa vilket hade försämrats jämfört mot i Maj.
Inget av detta (förutom bortgången av Pappa då såklart) har påverkat mig och mitt humör särskilt mycket. Det är inte hela världen för mig om jag inte kan tävla eller om chinsen inte går lika bra som de gjort tidigare. Självklart är det sjukt tråkigt men det är ändå inget som skulle kunna få mig på dåligt humör.
Det som däremot hände i slutet på denna vecka har verkligen fått mig att lacka ur och börja undra vem fan det är som jävlas med mig! All denna jävla skit jag drabbats av senaste tiden lixom kulminerade och har gjort mig helt handikappad. Jag kan inte andas djupt. Jag kan inte hitta en enda smärtfri position, jag kan inte sova ordentligt och framförallt så kan jag inte hur gärna jag än vill styrketräna. Träning är mitt största intresse och när jag inte får göra det jag vill ja då blir jag fan ledsen och besviken. Jag blir extra besviken och arg när jag inte gjort något för att bli skadad eller slarvat med något så att jag blivit skadad.
Well well here wo go.
Jag har under cirka 2-3v tid haft lite ont under armhålan vid styrketräning. Det har gjort ont vid djup inandning och om man typ petat på området. Jag har själv diagnosticerat det som en mindre muskelbristning i revbensmusklerna vilket mina läkarkollegor och annat branchfolk tyckt låtit rimligt. Jag har även ringt vårdupplysningen och berättat men även de har trott att de rört sig om en muskulärt problem som bör ge med sig. Jag har kunnat träna med detta men de har gjort lite ont i vissa rörelser, vissa övningar och vissa tider på dygnet. Det har stört mig och vid närmare eftertanke hade jag denna smärta när jag gav mig på maxningsförsöket i chins så de kan ju förklara de dåliga resultatet….
Nåväl jag har som sagt tränat med denna lättare smärta och hoppats på att den skulle släppa. Inför bröstpasset med Louise på SATS Odenplan var jag verkligen superladdad. Jag hade inte kännt av området/skadan något alls under hela dagen och jag ville bara att klockan skulle bli 18.45 så vi kunde ta bilen till gymmet. Väl på gymmet värmde jag upp och det kändes fortfarande ingenting. Inte ens under bänkpressuppvärmningen kändes det något men när jag väl körde mitt första arbetsset på 100kg ja då bara small det till och kändes som att någon körde in en trubbig kniv i sidan av revbenen på mig. Jag kunde inte ta djupa andetag utan var tvungen att toppandas försiktigt försiktigt. Hur jag än vred och vände på mig så satt smärtan kvar som en en kniv i sidan. Jag har fått ont tidigare i detta område av vissa andra övningar men då har de gått över om jag typ hållt armarna i luften eller bara suttit ned ett tag men inte denna gång.
Den här gången gjorde det verkligen för ont. Jag har brutit mitt högra ben, fått min skalle nästan krossad av ett fotbollsmål och skurit upp mitt vänstra knä av misstag med en kvin men INGET av detta har ens varit i närheten av den smärtan jag upplevde nu och det absolut värsta var att jag inte kunde ta djupa andetag vilket man verkligen vill göra när man blir lite rädd/stresad. Jag tänkte först bara åka hem men beslutade mig att åka in till akuten. Väl där inne fick jag träffa en läkare och även fast det var fullt med folk i väntrummet tog de in mig igen och gjorde en akut lungröntgen och massa andra prover.
När proverna var klara och röntgen gjord la de mig i ett rum där jag fick smärtstillande (starka grejer vill jag lova) och lite mat/vätska.
Cirka 90min senare kommer några läkare in och frågar hur jag mår. De undrar även hur länge jag haft dessa besvär och jag förklarade då att jag haft lite ont i cirka 2-3v men att det först var nu som det kulminerade. De visade då röntgenbilderna och förklarade att jag hade en spricka i vänster revben. Denna spricka har jag nog haft i dessa 2-3v (ingen aning hur jag kan ha fått den) och därmed hindrat mig i min träning och gett smärta. Det som gav denna sinnessjuka smärta jag fick under träningspasset berodde mest troligt enligt dem på att revbensspetsen hade börja trycka och nästan penetrerat lungsäcken.
Läkarna kunde inte förstå hur jag kunnat träna under dessa 2-3v och när jag berättade att jag sprungit Hammarbybacken började de nästan skratta och undrade vad det var för fel på mig men en av dem sa att det inte är ovanligt att idrottare ignorerar smärta och kör på tills de får blodsmak i munnen och sån har jag alltid varit. Jag gnäller inte över lite småskit men detta och den smärta jag upplevde som föranledde akutbesöket de mina vänner är inget jag ens kan beskriva med ord.
Jag samtalade lite med läkarna och fick väldigt stort beröm för mina värden. Alla mina organ, värden och tester var perfekta. De var särskilt imponerade av min vilopuls om 38 slag /min. En sådan vilopuls trots att jag låg inne på en akutmottagning gav de mycket beröm för så de kändes skönt att få höra att allt ”annat” i min kropp faktiskt mår bra av den träning jag ger den. Man kan ju tro att alla sinnessjuka mängder mat, kosttillskott med mera kanske skulle påfrestat njure, lever med mera men allt var tip topp och hjärta, vilopuls och blodtryck likaså så de kändes fint.
Jag skrevs i alla fall ut från sjukan 03.45 och bestämde mig för att inte sjukskriva mig från jobbet utan tog som vanligt min första patient 07.30. Hon skrattade lite åt mig när jag öppnade dörren lutandes åt höger och med ett smärtande ansikte men när jag förklarat vad som hänt undrade hon var det var för fel på mig som går och jobbar!?
Men sån är jag. Jag älskar mitt jobb och lite smärta kommer inte hindra mig från att gå dit. Under hela dagen fick jag sedan enormt bra hjälp av mina kunder som var enormt förstående och hjälpsamma. De lyfte själva upp sina vikter, bytta övningar medan jag satt på en pall och ”tränade” dem. De måste fan sett helt sjukt ut att jag var den som hade ont när jag körde sjukgymnastik med flera andra skadade =) Nåväl de löste sig bra och dagen flöt på bra. På kvällen åkte jag och hämtade Emilie på Arlanda så det är hon som har fått tagit hand om mig nu i helgen och det har hon gjort med bravu hela tiden även om hon kallar mig för lilla Farbrorn för att jag går ihopkuvad och säger aj aj aj hela tiden.
Jag har ingen aning om när denna skada är läkt eller när jag får börja träna igen. Det jag vet är att jag med största sannolikhet inte kommer kunna ställa upp i tävlingen den 28november men det känns som det minsta problemet. Det viktigaste för mig just nu är att komma tillbaka till vardagen, kunna andas normalt och få börja träna. När det blir vet jag inte riktigt men jag hoppas att det inte tar alltför lång tid för träningen är en stor del av mitt liv och just nu känner jag att jag behöver den.
Ha de gott allesammans!
/Axon