Att vara medberoende innebär för mig att vara fast i mina tankar och föreställningar om världen, jag är inte närvarande utan lever i min ”bubbla” för att jag inte orkar stanna i det som är. Det som är gör för ont. 

Jag lever genom andra och tror att allt blir bra om jag uppfyller deras behov. Det kan vara min partner, mina vänner, kollegor eller familj. Jag anpassar mig efter hur jag upplever att jag bör vara i ett sammanhang. Jag har tron om att jag inte duger som jag är.  Att anpassa mig och ställa mina behov åt sidan är en strategi som jag har utvecklat för att överleva. Det har vart nödvändigt för mig då jag inte har haft förmågan att hantera min smärta.

Att skriva ordet jag är svårt, att prata om mig själv gör mig darrig på rösten. Att ha en åsikt är nästan omöjligt, säg ifrån och jag håller med dig eller blir tyst.

Tystnaden är min vän, min destruktiva vän som alltid finns där. Jag kan gömma mig bakom min timida fasad och du tror att jag lyssnar på vad du säger. En trofast och bra lyssnare. Jag hör ofta inte hälften av vad du har sagt och du kanske inte heller ser att jag inte hör dig. De som ser orkar inte stanna kvar. Jag märker dock att det är allt för många som inte ser, det skrämmer mig i mitt uppvaknande. Det är så många som inte är närvarande i sina egna liv. 

Denna blogg är en del i mitt tillfrisknande. Min strävan och kamp för att kunna leva mitt liv som den jag är. Att skriva ner mina tankar gör min process verklig.