När jag var 4 så skiljdes mina föräldrar. De valde att gå olika vägar och jag hade inget problem med det, jag berördes inte av det. Antagligen för att jag var så liten, men jag har aldrig känt att det har varit jobbigt på något vis. När jag var liten trodde att de skiljdes för att jag och min äldre bror inte städade vårt gemensamma lekrum (vår mamma blev väldigt trött på oss som aldrig städade där inne vilket jag har ett stark minne av) men jag kände ändå ingen ångest över det. Jag tänkte bara ”okej” och levde vidare.
Mamma flyttade till en lägenhet medan pappa bodde kvar i vårt radhus, jag sov hos mamma första natten hon hade flyttat då jag tyckte det var spännande med ett nytt ställe att bo på, min bror däremot ville absolut inte sova där då han var arg på mamma för hon ”tog alla bra saker” från pappa. Han hade nog lite svårare att acceptera separationen än vad jag hade. Men allt var bra vad jag kan komma ihåg, vår pappa hade dock lite svårare att ta hand om oss än vad mamma hade. Kanske för att kvinnor har den naturliga mamma instinkten och män inte riktigt har den?
Pappa bytte efter ett tag hus med några på samma gård till ett mindre hus. Det funkade bra, vi fick bestämma våra egna färger på tapeterna vilket jag tyckte vara spännande, man fick vara delaktig och då kände man sig viktig! Vår pappa hade ett jobb (som han fortfarande har) då han började väldigt tidigt, därför fick jag alltid komma jättetidigt till dagis och min bror fick gå på morgon fritids. När jag blev ca 5 år så fick vi börja ta hand om oss själva mer, min storebror fick se till så jag kom till dagis och han gick till skolan själv. Det funkade men det var lite för mycket ansvar för två små barn, jag vet att jag kom med kläder ut och in, bak o fram och vi lekte alltid med frukosten osv. Pappa försökte göra så mycket han kunde av situationen och det tycker jag är rätt men allting blev inte alltid bra. Sedan 5 år och uppåt har jag och min bror alltså fått ta hand om oss själva.
När jag var ca 6 år så träffade min pappa en kvinna som jobbade på samma jobb som honom, hon hade en dotter som var 1 då, jag tyckte att det var kul, tror inte att jag tänkte så mycket på det egentligen då jag var ganska liten. Hon kom mest och hälsade på i början, nån gång så sov jag över hos henne vilket jag tyckte var så spännande, kände mig stor då jag var utan mina föräldrar och sov hos någon annan. Det hände lite småsaker mellan mig och den här kvinnan då och då som ibland fick mig att känna mig obekväm som att jag var felplacerad men det glömdes snabbt och allting var bra igen.
Tillslut flyttade hon och hennes dotter in med oss, då fick vi fixa om väldigt mycket i huset eftersom det egentligen var för litet för alla oss. Hennes dotter skulle helt plötsligt ha ett eget rum så jag och min bror skulle behöva dela rum men min mamma blev vansinnig när hon hörde det här och frågade vad dom höll på med då hon ansåg att en 1 åring inte behövde ett eget rum. Tillslut blev det så att jag och dottern fick dela rum och min bror hade sitt egna rum. Det funkade bra ett tag, men vi fick så småningom flytta till något större, de bestämde sig då för att flytta till andra sidan stan till ett radhus som funkade för alla oss.
Under den här tiden var jag 7 år, jag tyckte det var spännande att åter igen flytta till ett nytt ställe utan att tänka på konsekvenserna. Vi flyttade, men jag och min bror gick fortfarande kvar i skolan där vi bodde förut, vår mamma bodde också kvar på det gamla stället. Det tog 30 minuter att åka bil att åka till vår mamma från det nya ställe och 1 timme kommunalt. Eftersom vi flyttade på sommarn så var det inte ett stort problem att vi bodde där vi gjorde då vi fick skjuts varannan vecka till mamma, men när vi började skolan ändrades allt vi blev tvingade till att lära oss åka tåg för att komma till skolan. För att vi skulle komma i tid så behövde vi vakna klockan 5 och åka ca 6.30, så där satt vi, en 7 åring och en 9 åring på tåget ensamma för att ta oss till skolan. Till en början gick det, men vi märkte snabbt att det var för svårt att fortsätta med. På vintern kunde man inte komma på tåget för att det var så fullt så vi kom ofta försent sen när man åkte hem på eftermiddagarna (oftast själv utan syskon) orkade man inte hålla sig vaken och somnade därför på tåget och åkte för långt.
Efter några månader med det här systemet började vi istället bo varannan helg hos vår pappa, vi fick träffa honom mindre men det funkade bättre såhär. Jag kommer ihåg att jag hatade att bli tvingad att åka tåg, tyckte att det var krångligt och läskigt, ringde min pappa flera helger då vi skulle till honom och bönade om att han skulle hämta oss. Blev alltid lika ledsen då svaret alltid var nej, kommer så väl ihåg vissa tillfällen då jag sa att jag inte kommer komma då för att jag inte ville åka tåg längre och det enda svaret jag fick var ”jahapp”. Jag blev hjärtekrossad varje gång, det var som att han inte brydde sig, han hade ändrats så mycket, från att vi betydde allt för honom till att han inte brydde sig alls. Jag hade ju svårt att hålla de här ”hoten” då jag verkligen ville träffa min pappa, han som jag älskade så mycket o saknade hela tiden, därför blev det att jag efter ett tag åkte till honom ändå.
Det märktes mer och mer hur han förändrades, och kontrollerades av min låtsas mamma, men han tillät det. Hon bestämde allt och man hörde henne alltid i bakgrunden när man pratade i telefon med min pappa, hon styrde samtalet och sa vad han skulle säga. Min bror och jag hade från början ett varsitt rum då vi fick plats med det i det nya huset, men efter något år fick vi dela rum och det andra rummet blev ett datarum. Vi ’behövde inget eget rum eftersom vi aldrig var där’, vi accepterade bara det och sov i våra våningssängar när vi var där.
När jag var 10 år kom nyheten att de skulle få ett till barn, jag var glad för vem tycker inte om små bebisar? I oktober det året kom min lillebror, vi alla var glada, en ny liten familjemedlem hade kommit! Med tiden som gick så blev datarummet omgjort till ett barnrum och vart flyttades datorn? jo till mitt och min brors rum såklart. Men det kallades numera det nya datarummet, jag och min bror hade varsin säng där inne och en varsin hylla för att ha saker på. Vi fick inte något ställe att vara ensamma på då vi inte kunde stänga dörren när vi ville och bara vara ensamma eftersom vemsomhelst som ville ha datorn fick vara där när de ville.
Tiden gick och vi blev mer och mer utputtade ur familjen, vår låtsas mamma var alltid elak mot oss och vår pappa gjorde ingenting för att förhindrade det. En dag så hade de packat ner våra grejer i en papperskasse vi fick inte ha kvar grejerna eftersom dom bara var i vägen, vår våningssäng försvann och byttes ut med en bäddsoffa och en liten loftsäng.
När jag var 15 skulle ett till barn komma, en liten flicka. Jag hatade det, jag ville inte det men kunde inte stoppa det. Bäddsoffan vi hade byttes ut till en spjällsäng och enbart loftsängen var kvar, när vi kom för att vara där under helgen fick vi sova i våra syskons rum. Vi hade inte ens våra egna tandborstar där längre. Det drog ner mig väldigt mycket och jag kände mig bortföst från min pappa som jag en gång var så nära. Det var som att de bara förde bort oss mer och mer men min pappa gjorde ju aldrig något för att förhindra det. Jag frågade ofta om de skulle köpa ett större hus men det hade de inga planer på. I mitt huvud tänkte jag ”ja men nu är det slut med barn” men jag kunde inte ha mer fel. Åldersskillnaden mellan mig och nästa barn var 18 år, då fick de en pojke.
Nu fanns inga sängar kvar för oss att sova i, inga tandborstar, ingenting. Det var som att de markerade att ’här är ni inte välkomna, ni får bara hälsa på någon enstaka gång. Rummet vi en gång hade delat på var nu min låtsas mammas dotters rum, rummet som en gång var min storebrors var nu min lillebrors rum och det rummet som hade varit min låtsassysters rum var nu de minstas rum.
Efter alla dessa år kan jag nu säga att min far inte längre är min far utan mer en främmande människa som jag förut kände så väl.
Och även om jag har trott och hoppats på att det inte ska komma några mer barn så ska det komma ett till nu i september/oktober. Det ända jag känner är besvikelse. Missförstå mig inte, jag har absolut inget problem med mina syskon och barnen som kommer, utan jag har problem med deras sätt att uppfostra barnen på. Både fysisk och psykisk misshandel används, huvudsakligen psykisk då det verkar som att de har märk att den är effektivast. Att kalla sina barn idioter och att de är dumma i huvudet är inte okej enligt mig, de vill att de ska känna sig så dåliga som möjligt. Hur störd måste man inte vara för att göra sånt här? Hur kan man säga såna saker till sina egna barn? Sitt eget kött och blod?
Och sedan ta tag barnen i armen och lyfta så att det lämnar blåmärken? Jag kan skriva så mycket om all misshandel men jag klarar inte av att tänka på det. Ångest är det enda jag känner då jag tänker på det eftersom jag inte är där för att förhindra det. Det här är en, tro det eller ej, extremt kort sammanfattning av hur det är. Tyvärr.
Jag skar mig förresten inte igår. Men känslan sitter fortfarande kvar och jag vet inte vad jag får för impulser.