Det finns så mycket att hata. Men ingen inser det förutom jag, jag kan inte se mig själv i spegeln och vara glad.
Längtar tillbaka till jag var ca 12 och fortfarande ovetande, då jag fortfarande kunde göra vad som helst utan att ha alla de här tankarna surrande i mitt huvud. De kommer aldrig försvinna, de har klistrat sig fast och bestämt sig för att stanna.
Hur ska man leva med sig själv när det ända man känner är hopplöshet. Det kommer aldrig bli bättre, jag kommer aldrig se bättre ut då det inte finns någonting att göra åt mitt utseende. Ful, äcklig och värdelös är det enda jag tänker/känner när jag tittar på mig själv, umgås med kompisar eller bara går någonstans. Den fula kompisen. Det är allt jag kommer vara, jag har aldrig varit den där snygga tjejen som alla längtar efter att vara med, den enda anledningen att jag har vänner är för att jag är ”rolig”. Ja, jag kan skämta väldigt mycket och jag skulle nog se mig själv som en rolig person då och då. Anledningen till varför jag kan skratta och skämta är för att jag har kommit till den punkten då jag bara vet att jag är ful, så det är okej att skämta om mig eftersom det mesta är sant. Jag har bara accepterat att jag är ful. Vad ska man annars göra?
Innerst inne gråter jag, men det är bara när jag är ensam, ingen ser det någonsin. Det är trevligt att träffa vänner och så, missförstå mig inte, det är bara tiden då jag inte gör någonting, tiden innan jag träffar mina vänner eller liknande som jag dör på insidan då jag blir uppäten av mina tankar. När jag är med mina vänner eller gör någonting annat som kräver min uppmärksamhet tar det över och mina tankar dämpas lite av samtalen vi har/sakerna jag gör. Men de finns där ändå, känslan finns där.
HUR kan man känna sig såhär? Det går inte ens att förklara, det är som ett hål som suger ur livskraften ur en och gör allting svårare. Så mycket hat. Rent hat mot mig själv. Nej. Jag duger inte. Men jag har lärt mig acceptera det då det inte finns något annat att göra. Jo, självmord förstås men just nu känns det lite drastiskt, vet inte om det är medicinen som har fått mig att känna så.. men det måste det nog vara eftersom jag, förut, hade extrem lust att bara be om allas förlåtelse och sedan försvinna ur denna värld. Har fortfarande kvar planerna för min begravning. Vet exakt hur allting ska vara.
Just nu slåss jag med mig själv om jag borde skära mig eller inte, vet att det är bäst att inte göra det men samtidigt vet jag att allting känns bättre då. Det blir en fysiskt smärta att tänka på istället den för psykiska som är ohanterbar, det är som ett slemmigt oväsen rör sig runt om i min kropp. Ett oväsen som bestämmer allt. Att försöka kämpa emot är hopplöst och därför ger jag upp. Vi får se hur kvällen slutar angående det förstnämnda.
Den här känslan hindrar mig mentalt och ibland fysiskt. Ja jag träffar kompisar, vänner, bekanta men innan dessa möten är det panik i mitt huvud. Ett krig startar mellan den delen av mig som vill vara normal och den delen som vet att det inte går. Sminkar mig för att gömma det mesta jag kan, försöker hitta kläder men inget passar, jag är så ful, varför försöker jag? Ful. FULFULFULFUL. Du är så äcklig! Håret går inte att fixa och det kommer nog aldrig bli som det var förut. Jag kan tillslut knappt se mig själv i spegeln utan att känna ett start hat för personen jag ser, det känns inte som att det är jag, det är som min själ har fastnat i fel kropp. En kropp som det bara är fel på, fula tänder, ett hängande öga, tjockt ansikte. En kropp som bara inte var såhär äcklig förut? Jag får inte plats i några kläder längre. Delen som vet att det inte går att någonsin bli normal vinner alltid. Vare sig jag vill eller inte.
Jag accepterar mitt öde, jag kommer inte se bra ut någonsin.
Det kanske verkar som att jag bara har yttre problem? Men låt dig inte luras, jag kan inte hantera mig själv som person, konstig är vad jag är och jag kan inte göra något åt det. Jag har försökt. Dock är det inte fel att vara sk konstig då jag gillar att umgås med konstiga människor men de kan ändå vara normala i situationer där man ska bete sig normalt. Jag kan inte det. Därför har jag inte så många vänner. Kompisar har jag, de man inte riktigt umgås med så mycket men vänner saknas.
Den tanke som tar upp störst del av mitt huvud just nu är att jag inte är smart och längtan efter att vara smart. Mina vänner kan redan så mycket och jag kan bara saker en 15 åring ska kunna om inte yngre. Hur ska jag klara mig här i världen? Jag vet inte hur jag ska hantera situationer, spelar konstant upp scenarion i mitt huvud och märker att jag inte skulle klara av dem. Att ha ett sofistikerat samtal funkar inte för mig, jag kan för lite om vad samtalet än handlar om. Politik, vad som händer i omvärlden, viktiga frågor osv har jag ingen riktig aning om. Därför försöker jag att inte prata så mycket när det gäller vissa saker, håller tillbaka.
Men vid vissa tillfällen kan jag aldrig sluta prata, jag pratar extremt mycket och väldigt fort. Dock är det aldrig något vettigt därför kommer ångesten ofta krypande, som små spindlar under min hud, efter jag har pratat mycket. Jag känner mig bara jobbig som aldrig slutar prata. Det skulle vara en grej om jag hade något viktigt att säga men det har jag ju inte. Ibland när jag pratar så märker jag att alla har slutat lyssna då de antingen börjar prata om något helt annat eller börjar hålla på med något annat. And that’s my cue to shut up.
Tror att det var allt om just mig själv, men annars fyller jag på.
Förväntar mig inte att någon hittar och läser det här (och verkligen inte att någon orkar läsa allt) men man vet aldrig.