Få saker gör ju lika mycket underverk för ens välmående som när man lyckas handskas med en motgång. Jag vill inte ropa hej än, men det känns som att jag är på god väg att göra just det.
För några månader sen kände jag mej otroligt orättvist behandlad. Jag vill inte säga att det legat och gnagt sen dess, för det har det i ärlighetens namn inte. Dock har det ju funnits där i periferin, men nu kan jag förhoppningsvis sätta punkt snart. Mer än så vågar jag inte säga av rädsla för att jinxa, men jag återkommer med vidare rapportering i helgen!
Jag har hursomhelst känt mej riktigt stark idag. Trygg och stabil. Inte ens Stockholms bilköer kunde knäcka den känslan, och då gjorde dom ändå sitt bästa i två timmar!
Det är lätt hänt att låta en motgång gnaga mer än nödvändigt. Som att en motgång vore något katastrofalt istället för ett naturligt inslag i vardagen. För det är ju det det är. Oavsett hur mycket flyt eller räkmacka det kan vara i vissa perioder, så kommer dom till slut. Små eller stora. Vissa riktigt stora. (Men när dom blivit sådär ofantligt stora benämner man dom förmodligen inte som en motgång längre, utan snarare en kris.) Vi kan liksom inte välja det. Vi kan dock välja hur mycket, och framför allt vilken slags, energi vi ska lägga på det.
Jag är medveten om att det ibland kan låta lite väl äppelkäckt när vi kommer med våra goda råd och tips om hur man kan tänka för att må bra och trivas med livet. Lätt att säga, svårare att genomföra. Syftet är inte att utmåla oss själva som några experter. Sen är det ju inte heller så att vi tycker att alla ska gå omkring i ett rosa skimmer av sockervadd och blomsterängar (om man inte vill det själv förstås). En klok människa sa en gång att man inte ska sträva efter lycka eftersom lyckan är förgänglig. Istället ska målet och ledordet vara harmoni. Ett tillstånd istället för en känsla. Jag tycker det är ett grymt bra sätt att tänka!
Bild från i lördags på två starka, stabila kvinnor.
(Här är förresten receptet på den smarriga raw-tårtan jag bakade i lördags!)
/Caroline