Jag mår väldigt bra av att ha någonting att ta hand om. Något levande. Eftersom det varken finns barn eller husdjur (förutom en väldigt fin adoptivkatt som kommer och hälsar på ibland) i hushållet så är det blommor som får ta emot kärleken. Det går väl…sådär, kan man säga. Men vi lär oss! Den här blomman fick vi i påskpresent av Fredriks mamma. Den vissnade i stort sett efter en dag, och jag hade räknat ut den och var nära att slänga den i komposten, men av någon anledning fick den bli kvar ett tag. Med lite extra omsorg. Och titta! En blomma! Och flera knoppar!
Snacka om kämpe. Det är inte svårt att hitta en sensmoral i den här lilla berättelsen. Trägen vinner, tålamod är den största dygden, hoppet är det sista som överger människan, osv, osv…
Sen hur det är ställt med vår gräsmatta är en helt annan sak.
/Caroline