Jag är ganska övertygad om att alla kommer till en eller flera vändpunkter någon gång i sitt liv. En del är stora, andra lite mindre, men det dom har gemensamt är att dom på ett eller annat sätt fick vårt liv att ändra riktning. Det kan vara värt att påminna sej själv om sina vändpunkter då och då.
Varje gång jag springer får jag en sån påminnelse. Det finns många beslut jag tagit i mitt liv som jag är stolt över; att lämna två riktigt usla förhållanden, att sluta röka, att våga släppa en trygg tillvaro och satsa på ett helt nytt yrke för att bara nämna några. Men jag vill tro att ett speciellt beslut präglar mitt liv mer än någonting annat, och det är beslutet om att börja springa. Och faktum är att jag tror att allt det där jag nyss räknade upp går att härleda till det, till synes lilla, beslutet.
Det handlar inte om att pressa tider, eller om att hitta den perfekta tekniken. Självklart har jag mina mål, men dom är ganska blygt satta med tanke på att jag faktiskt sprungit regelbundet i sex år nu. Men för mej blir allt som har med prestationer att göra ganska ointressant.
Det handlar om att skingra tankarna, att väcka kroppen och göra den glad, att andas frisk luft, lyssna på omgivningen och på mina egna andetag. Det handlar om att komma ihåg hur fantastiskt mycket bättre mitt liv är nu jämfört med när jag var den där konflikträdda soffpotatisen som inte ens orkade springa två kilometer och som trodde att jag inte var värd bättre.
Jag har ingen löparkropp men jag kommer alltid ha en löparsjäl. Tack vare min vändpunkt!
/Caroline