Tänker ni ofta på döden?
Jag gör det. Och det menar jag inte på ett dramatiskt sätt – det är bara ett konstaterande. Och ganska ofrånkomligt med tanke på mitt jobb. Döden blir på något vis ett vardagligt inslag, även om jag inte stöter på den varje dag. Det kan gå månader utan att jag åker på ett dödsfall, och i andra perioder kommer dom ganska tätt. Den senaste veckan har varit en sån vecka. Jag har varit på självmord där en ung kille valt att avsluta sitt liv genom att hänga sig och några dagar senare var jag en av dom som jobbade med mordet i Tullinge.
Jag tror inte att någon kan kalla sej oberörd när man ställs inför sådana situationer. Det jag kände lite extra just dom här gångerna var att det blev så otroligt påtagligt hur definitivt och oåterkalleligt det är. På tidigare dödsfall jag fått åka på har personen i fråga varit död en längre tid, åtminstone en dag. Men inte nu. Och det gjorde att en hel del tankar automatiskt dök upp.
Bara några timmar tidigare levde dom, men inte när jag kom till platsen. När dom vaknade på morgonen åt dom frukost och klädde på sig, precis som jag. Dom pratade lite i telefon, precis som jag. Åt lunch, precis som jag. Och förmodligen njöt dom av sensommarsolen, precis som jag. Men sen upphörde våra likheter att existera. För plötsligt så fanns dom inte mer, och vi skulle aldrig mer göra samma sak under en och samma dag.
Man skulle kanske kunna tro att det är deprimerande att ha ett jobb där en av arbetsuppgifterna är att ta hand om döda människor och deras anhöriga, och det kan det säkerligen vara för någon som inte riktigt reflekterar över vad det är man faktiskt är med om. Men hur konstigt det än låter så har det berikat mitt liv. Jag tror inte riktigt att jag visste innebörden av ”perspektiv” förut, även om jag trodde det då. Men så tacksam som jag är över livet nu, det har jag aldrig tidigare varit. Och jag är helt övertygad om att det beror på att jag så gott som varje dag blir påmind om hur skört livet är, antingen genom jobb jag själv åker på eller genom kollegors upplevelser.
Så dagens råd, hur konstigt det än låter med tanke på att det här är en blogg om välmående, är att ni ska tänka på döden lite då och då. Jag tror verkligen att det är nyttigt för oss, så länge vi gör det balanserat. Insikten om att den är ständigt närvarande i våra liv och att den är oundviklig är visserligen skrämmande, det är inget snack om saken. Men om man kan komma över den där tröskeln, när det inte längre bara är något diffust och obehagligt, är jag säker på att döden som en del av livet paradoxalt nog är ett hjälpmedel för att få oss att må bra.
/Caroline
Tacksamhet.
(Hade tänkt publicera det här igår, men Vicki hann före med sin superroliga utmaning som jag verkligen ser fram emot att genomföra! Dock kommer den dröja några dagar; Fredrik och jag hinner bara säga hej i dörren fram till torsdag, så jag har ingen att ta hjälp av just nu. Men på torsdag skall det ske! Håll utkik efter bildbevis.)