Nu ikväll kunde jag äntligen ta itu med Vickis utmaning!
Kan konstatera att det är en utmaning som heter duga, särskilt för mej som aldrig stått på händer, huvud eller ens hjulat (jag var alltid avundsjuk på mina klasskamrater på låg- och mellanstadiet som hjulade hej vilt överallt). Fredrik fick höra ett och annat uppgivet ”men vadååå?”. ”jag fattar inte!” och ”du måste ta emot mej!” men visade ett stort tålamod.
Det svåraste var inte att hålla sej uppe, för det tror jag att jag kommer fixa om inte alltför lång tid, det knepiga var att bedöma avstånd och känna var man har kroppen när den är upp och ner. Väldigt nyttigt!
Man kan säga att jag har något att bita i den närmaste tiden. På grund av den uppenbara risken i att släppa mej i mer än en sekund kan jag tyvärr inte bjuda på något foto från när jag faktiskt är handstående, håll därför till godo med några preppbilder!
Jag har mycket att lära för att ta mej upp på egen hand, men det är ju knappast en utmaning om man lyckas på första försöket, eller hur? (Notera gärna Smålandstavlan som hänger på väggen. Med småländskt stål klarar man allt!)
I mitt nästa inlägg kommer min första utmaning till Vicki. Den kommer också att bli något att bita i.
/Caroline