Jag kom på en sak häromdagen, som fick mig att må himla bra.
Jag gillar inte tävlingar. Eller snarare, att tävla. De senaste 2 åren har jag vuxit allt längre ifrån att jämföra mig med andra, att hela tiden sikta på att prestera bättre än honom eller henne eller dem. Och ju längre bort jag tar mig från jämförelse och prestige, desto bättre mår jag i mig själv! Missförstå mig rätt dock; naturligtvis smyger sig fortfarande tankar som ”oj, hon är MYCKET rörligare än jag” eller ”shit vad mycket bättre italienska han pratar än jag..” o.s.v. Men saken är att idag låter jag de stanna vid vad de i grunden är: bara tankar. Jag låter de inte utvecklas till stress, avundsjuka eller prestationsångest, och det gör mig så glad att jag kommit dit! Min prestation är bara min, och den är bara till för mig. Det är jag och den, inga andra. Och vi tävlar inte, vi samarbetar! Hurtigt, kan tänkas, men så är det.
Jag siktar på att växa. Som person, som medmänniska, som själ, som affärskvinna, som vän, som partner. Jag vet inte vilken annan prestation skulle vara viktigare än just den? Det ger mig (och det gäller dig också, jag kan nästan garantera det) absolut INGENTING att jämföra mig med andra annat än dåliga energier. Oftast, vill jag bara understryka, jag antar att t.ex. elitidrottare är av en HELT annan åsikt..
Men på ”marknivå” är prestige inget annat än begränsande. Prestige kommer ta bort din fokus från det som är viktigt och rikta den mot saker du ändå inte kan påverka. Det kommer vända dig bort från nuet och det är ärligt talat inte rättvist mot dig själv att missa allt det som händer just NU. Inte det minsta.
Gör ditt bästa i precis allt du gör, men gör det för DIG.
Dagens flum – check! 😉
/Victoria
