I lördags var det dags för mej att springa Stockholm Halvmarathon, 21 km (och 98 meter) genom världens kanske finaste stad. Jag hade som målsättning att springa i mål på under två timmar; när jag sprang 2012 var sluttiden 2:01 och då hade jag gjort en miss genom att glömma bort den sista kilometern i kilometeruträkningen. Det här året hade jag full koll. Min kilometertid var en minut snabbare än kravet ända upp till 14 km, och länge kändes det som att jag aldrig skulle bli trött. Vid 15 km mötte jag dock den berömda Väggen och fick kämpa rätt rejält. till exempel var jag tvungen att stanna och promenera vid två tillfällen. Så tiden blev mycket sämre än jag hoppats – 2:04.
Men vet ni vad? För en gångs skull tänker jag låta ett faktum få vara ett faktum. Inga utläggningar, förklaringar eller bortförklaringar. Inget förnekande av att jag är (var) besviken. Det gick inte som jag ville i lördags, och så var det med den saken.
Jag kan verkligen rekommendera er att springa ett långlopp! För den som hatar att springa kanske det inte är en jättebra idé, men man behöver samtidigt inte vara en löpexpert för att ställa upp. Det är en utmaning som heter duga, och det är riktigt häftigt att känna hur kroppen gör sitt yttersta för att göra som du vill, samtidigt som den för varje steg skriker att du är dum i huvudet och borde ha ett kok stryk.
Hänger ni med mej nästa år?
På tal om utmaningar så har zumba-utmaningen kommit en bit på väg! Låtar är bestämda och några av stegen är satta. Det är bra mycket kvar, men det finns inte på kartan att jag skulle göra en halvmesyr så det får ta sin lilla tid. Väldigt nyttigt att få en inblick i vilken tid det tar att sätta ihop en schysst koreografi!
Den enda koreografi som gäller just nu är dock dom steg jag ska ta till sängen för att sova som en liten gris.
Godnatt på er!
/Caroline