Brukar ni se tillbaka? Begrunda?
Jag gör det. Och jag ljuger inte när jag säger att jag nog gör det åtminstone en liten stund varje dag. Vad jag däremot inte gör är att älta, för en onödigare sysselsättning finns nog inte.
Man ska inte se tillbaka, säger många. Men jag kan inte hålla med riktigt. Så länge man just ser tillbaka och inte är tillbaka i det gamla så tror jag snarare att det är positivt. Att jämföra sej själv nu med den man var då. Försöka minnas hur man tänkte inför vissa situationer då, och hur man hade hanterat dom nu.
I lördags var vi på fest med temat Huvudbonad. Eftersom jag valde min studentmössa som lämplig kandidat blev det automatiskt så att jag såg tillbaka lite extra.
Det är tio år sedan jag hade den på mej senast. Tio år sedan jag tog klivet ut i vuxenvärlden, flyttade hemifrån, kom till mitt älskade Göteborg, började på socionomprogrammet. Så stor, men ändå så liten, var jag. Det finns väldigt mycket jag skulle vilja berätta för den där 19-åringen, samtidigt är jag himla stolt över henne för vad hon gjort och klarat sej igenom. Känns det som tio år? Mitt spontana svar är ”nej”, men vid närmare eftertanke gör det faktiskt det. Eller nej, det känns nästan som tjugo. För det har som sagt hänt en del.
Ibland (som i lördags när vi var på Gröna Lund och tittade på Markus Krunegård) kan jag bli avundsjuk på alla tonåringar som står i publikhavet precis lika uppslukade och med samma glöd som jag gjorde en gång. Jag blir avundsjuk på deras känsla, att dom har så ofantligt mycket spännande som väntar och att allt är på liv och död. Å andra sidan är jag så himla glad att det är gjort!
Visst är det konstigt egentligen? Att när vi är unga vill vi inget annat än att bli vuxna. Och när vi är gamla hade vi gett allt för att vara tillbaka i ungdomens bekymmersfria (?) dagar. Ska vi inte prova att vara nöjda precis där vi befinner oss istället?
Student anno 2004 – tio år senare.
(Och tio år klokare, får vi hoppas.)
/Caroline

