Hjärnspöken som aldrig vill försvinna.

Dagens inlägg kommer handla om ett ämne som man kan tycka är ett av världens mest uttjatade, men som aldrig tycks bli inaktuellt. Nämligen vikt. Och inte bara vikt i allmänhet, utan kvinnors vikt i synnerhet.

Känner ni en enda kvinna som aldrig har försökt eller velat gå ner i vikt? Känner ni en enda kvinna som aldrig någonsin har anmärkt på hur mycket hon just har ätit, som nästan ursäktar sej om hon inte lämnar kvar något på sin tallrik (även om portionen faktiskt var normalstor)? Känner ni en enda kvinna som äter upp all grädde på semlan utan att fälla en kommentar om det? Känner ni en enda kvinna som, likt många män, obehindrat äter upp det hennes partner lämnat på tallriken?

Jag gör inte det.

Även om jag tycker att jag har kommit ganska långt i mitt sätt att se på mej själv så präglar fortfarande mina tankar om min vikt tillvaron på ett eller annat sätt. Varje dag. Det handlar om allt från att jag känner mej otroligt obekväm i tröjor som inte täcker hela rumpan till att jag kan stanna upp i ett skyltfönster och slås av hur stora mina ben är.

Inte minst i all planering runt bröllopet så är vikten ett centralt inslag. När Fredrik friade till mej i oktober förra året blev jag överlycklig. Genast var planeringen i full gång. Det dröjde heller inte länge innan jag hade viktplanen klar i huvudet, planen som skulle leda till att jag den 18 oktober skulle vara i mitt esse; smalare och snyggare än jag någonsin varit. I mitt livs form. Ett datum för när jag skulle lägga in en extra växel med träningen, ett datum för när jag skulle klippa ALLT socker. Jag tänkte på fullaste allvar att jag inte skulle äta ”nåt gott” ett halvår innan bröllopet och att det skulle vara SÅ värt det om bröllopsgästerna hade tänkt ”vad smal Caroline har blivit” på den stora dagen.  Nu är det den 8 oktober och jag ser förmodligen exakt likadan ut nu som jag gjorde för ett år sen. Och det är inte för att jag misslyckats – med min vilja hade jag klarat det – utan för att jag gjort ett medvetet val att förbli så som jag faktiskt är. Det där med att leva som man lär, ni vet.  Men hörni, jag skulle ljuga om jag sa att det varit en spikrak väg till det valet.

Trots att jag intalat mej själv flera gånger att det är JAG som ska gifta mej, inte en påhittad idealbild av mej själv, så spelar min hjärna mej en massa spratt. Men det är väl iofs inte så konstigt att det är svårt att besegra gamla hjärnspöken. Att det är svårt att vänja sej vid tanken att faktiskt duga.

Hur kommer det sej att vi har alla dessa hjärnspöken då? Alla dessa tankar som har sin alldeles givna plats där i bakhuvudet, oavsett hur mycket man fyllt resten av utrymmet med kärlek, självförtroende och insikter? Ja, den som det visste hade väl tilldelats Nobelpriset för längesen.

Alla har vi nog våra olika anledningar. En av mina är jag tämligen säker på. Jag har skrivit om den anledningen tidigare, i min gamla blogg, men jag gör det igen för det är ett så talande exempel på hur några sekunder kan sätta avtryck som dröjer sej kvar för alltid.

Det är eftermiddag och skolan är slut. Jag är åtta år och står och väntar på skolbussen som ska ta mej hem. Bella är bussvakt idag. Hon är snäll och mysig, en tant som varit ”fritids-Bella” med hundratals barn både innan och efter min tid. Jag skojbråkar med Nathalie som är ett år äldre, men smal som en liten sticka. Vi knuffar varandra och skrattar. Plötsligt knuffar jag Nathalie lite för hårt så hon ramlar i backen. Hon blir lite ledsen, men mest förvånad. Jag blir också förvånad, för det var ju inte meningen. Bella kommer dit. Hon säger ”Men Caroline! Du måste ju vara försiktig, du som är så tjock!”  Jag minns inte exakt hur lång hennes harang var, men jag minns mycket väl hennes sista ord. Dom var nämligen ”Det finns ju ingen man som kommer orka bära dej över tröskeln”. 

Jag börjar nästan gråta när jag skriver det här, över tjugo år senare. Så djupa spår har det satt i mej. Jag hade fått kommentarer om min vikt många gånger tidigare; ”bigfoot”, ”fetknopp”, ”tjockis” och jag vet inte vad. Men det var kommentarer från barn. Den här gången var det en vuxen. En sån där som skulle skydda en från alla som sa taskiga saker. När jag berättade det för min fröken nästa dag så sa hon bara att så var det inte alls, för Bella är ju så snäll. Nu såhär i efterhand kan jag ha viss förståelse för den reaktionen, för ingen kan väl i sin vildaste fantasi föreställa sej att en vuxen människa, anställd inom skolan dessutom, kan säga så till en åttaårig flicka.

Bella bär inte hela skulden för den viktångest jag haft i hela mitt liv, inte på långa vägar. Men för mej har hon nästan blivit något symboliskt. Jag tror att alla har sin egen ”Bella”, en speciell person eller situation som har fått spela en alldeles för stor roll i livet.

Det gäller att hitta sin Bella, definiera den och visa den fingret. Precis som jag kommer göra den 19 oktober. När Fredrik bär mej över tröskeln. För det orkar han nämligen. Din vidriga tant.

 

 

Vad lättar upp den dystra stämningen bättre än en bild från min möhippa?

/Caroline