Är det inte makalöst hur vissa låtar säger mer om en än vad man själv visste? Särskilt när dom framförs i en version av Ola Salo. Den här handlar om Vicki och mej, och om alla andra som vuxit upp i en liten, liten ort men haft stora, stora drömmar.
Över husen där vi var små flög vi fram långt innan vi kunde gå
Det började så, på tå
Solen svartna när skolan kom
Vi var dom som höll huvudet högt som om vi hade en hemlig plan
i skogen i Dackeland
Som man bäddar får man betalt
Jag var 14 när det hände
Var och en till sitt som dom andra sa
Så vi lämnade allt och föddes på nytt i guld
Vi va, vi va dom
Vi va, vi va dom
Som hörde en röst när den ropade ”kom”
/Caroline

