Jag vill spinna vidare lite på Vickis senaste inlägg, det om att alltid sträva för att må bra. Det är så himla sant. Och för att sträva framåt gäller det ibland att byta riktning. Man kan säga att jag håller på att göra det nu i mitt yrkesliv. Om några månader kommer jag att byta tjänst, från att vara en ordningspolis (eller ingripandepolis, kärt barn har många namn, vet ni) kommer jag istället att syssla med utredningar.Lite förenklat kan man säga att jag kommer att ta vid där min uppgift i vanliga fall slutar. Jag är riktigt glad över att ha fått den här tjänsten och ser fram emot den utmaning och det ansvar den medför.
Dock så märks det ganska tydligt att detta inte är den konventionella vägen att gå. Jag ska inte påstå att kollegor rynkar på näsan, men många levererar skeptiska blickar och är inte särskilt måna om att dölja sina ifrågasättande tonfall. Man ”ska” jobba ute på fältet ett visst antal år innan det är dags att byta, man ”ska” göra sina ”hundår” innan det är dags att gå in och jobba (eller ”sätta på sej krimtofflorna” som många väljer att uttrycka det). Varför då? Varför skulle jag göra något i flera år bara för att det är så det vanligtvis brukar gå till, när jag redan nu vet vad mitt mål är? Igår när vi hade personaldag följt av personalfest märkte jag ganska tydligt att jag flera gånger fick försvara mitt val att byta bana. Som att jag har någon slags skyldighet att förklara varför jag inte väljer att göra som dom flesta andra. Någon sådan skyldighet existerar inte.
Det är det jag vill säga med dagens inlägg; du ska ALDRIG behöva försvara dina val. Dina val är endast dina, och så länge du inte bett om någon annans åsikt behöver du inte ta någon som helst hänsyn till den. Så länge dina val inte skadar andra, naturligtvis.
Det mest uppfriskande med gårdagen var orden som kom från en kollega som går i pension om bara några veckor. Efter 40 år inom Polisen trodde jag nog att han skulle vara den som hade starkast åsikter om mitt byte av tjänst. Istället nickade han och sa ”Ja, jag brukar säga att man aldrig kommer ångra att man provade på någonting, det är bättre att göra det än att gå omkring i flera år och undra hur det hade varit om man HADE provat.” Så himla enkelt och vedertaget, men framför allt sant.
Kalla det magkänsla, intuition, inre kompass eller vad som helst. Om du vet vad du vill, vem du är och vilken väg som känns rätt att gå, då behövs ingen förklaring. Sen kan människor i din omgivning få låta hur skeptiska dom vill.
Jag kommer osökt att tänka på en väldigt känd barnboksfigur:
Annika: Så BRUKAR man inte göra!
Pippi Långstrump: Så brukar JAG göra. Och det brukar bli så bra SÅ!
Dagens osminkade sanningsbild. Det känns helt rätt att ha en Guns n’ roses-tröja på sej dagen efter en fest.
/Caroline