Om det är någonting livet hittills lärt mig, och som hjälper mig framåt varje dag mot ett välmående och en rättvis behandling av mig själv, så är det att stanna upp och ta mig en titt på min omgivning och tillvaro just då. Att läsa av energierna som flödar för tillfället. Oftast är det himla bra energier, men problemet är att dåliga energier är riktigt duktiga smygare; de tar sig in obemärkt och börjar smitta av sig utan att du märker något förrän det har gått väldigt långt.
Okej, det blev lite flummigt. Här är ett konkret exempel: Du lever på i din vardag. Allt rullar på som det ska, du trivs och har det gött. Så börjar du med något nytt! En ny träningsform, ett nytt jobb, en ny rutin, du tar helt enkelt ett nytt beslut. Folk hejar på och peppar dig…. och så har vi den där. Du vet den som av ”välmening” undrar om det verkligen är rätt? Som ”bara är orolig” och undrar om det är rätt tid, eller rimligt, ”men hur ska du lösa det med tiden?”, ”varför då?”, ”men vad tycker de på jobbet om det?” o.s.v. o.s.v. Du funderar på det och tänker att ”det är ju bra att ha vänner som ser det från olika perspektiv”. (tro mig, jag vet. Jag har själv varit den där som ställer de frågorna av ”välmening”.) Och så kör du på.
Och där gror det. Det lilla tvivlet. Det lilla ifrågasättandet. BORT MED DET! Gräv upp det lilla fröet och kasta skiten. Hejdå! Om DU känner att det är rätt, om du känner efter i magen, KÖR PÅ. Låt INTE andras tvivel gro i dig, det är inte rättvist.
Dåliga energier smyger sig ofta på genom människor i vår närvaro, och vi måste bli snällare mot oss själva och faktiskt bryta med de här människorna. Det kan vara kollegor eller bekanta, men ibland är det familj eller nära vänner. Jag sitter inte och säger att man hipp som happ ska ”göra slut” med vänner och familj, men jag uppmanar till att ta en ordentlig titt; finns det folk i min närvaro som faktiskt inte tillför annat än dåliga energier? För i så fall, för främst din egen skull, måste du ta tag i det. Oftast menar inte här människorna illa, de kanske bara inte trivs i sin egen tillvaro och då är avundsjukan och Jante snabbt där och tar över. Ibland, så är det dock så illa att man faktiskt måste distansera sig. Kanske t.o.m. helt och hållet. Och vad jag menar, är att man inte ska vara rädd för det. Sånt händer, och det är bara så livet är.
Jag märker att många människor håller fast vid dåliga relationer (partner, familj, vänner) bara för att man känt varandra hela
livet, eller för att normen säger att man ska älska folk hit och dit ovillkorligt för att man minsann är släkt. Jag köper inte det. Jag tror på utbyten. Att man ska lyfta varandra och alltid göra det man kan för att få varandra att må bra, inte sänka varandra och projicera sin bitterhet på andra bara för att den är för tung att bära själv.
Nej tack. Jag är värd mycket mer än så. Och det är du också. <3
/Victoria
Ps. Ni kommer få en rapport om hur det går för mig i Carolines utmaning inom kort. Men låt oss säga att det är bland det svåraste och nyttigaste jag gjort på väldigt länge. Ds.