Idag hände någonting både obehagligt, nyttigt och lite läskigt.
Jag var på väg hem från morgonens yogalektion som jag höll i stan, och skulle gå över gatan. Jag stirrar (som vanligt) ner i min mobil, och upptäcker för sent att jag går lite på cykelbanan. Jag har hörlurar i med musik, men hör och ser klart och tydligt hur en cyklist samtidigt som han långsamt rullar förbi mig lutar sig ut från cykeln mot mig och fullkomligt vrålar in i mitt öra att jag är ”helt jävla dum”, eller någon liknande, inte så vänlig, kommentar. Jag antar att han lutar sig in och vrålar i örat på mig för att försäkra sig om att jag hör hur dum jag är, trots att jag har hörlurar i.
Så.. okej. Det är ganska obehagligt att människor helt utan vidare kan vara så ohövliga mot varandra. Ja, jag gick faktiskt för nära cykelbanan och stirrade ner i mobilen vilket ja, kan faktiskt vara farligt. Men varför göra sig så mycket besvär bara för att tala om för mig att jag dum som gör så? En tillsägelse hade jag tagit, men att luta sig ut, vråla och vara elak kändes så….dramatiskt på något sätt.
Jag lunkade vidare och lär ha osat skam och kände mig rätt jävla liten.
Men här är vad som är ännu mer obehagligt: jag hade nog, på en riktigt dålig dag, kunnat göra något liknande som cyklisten gjorde. Jag hade iofs inte lutat mig över cykeln och skrikit mitt ut i gatan och kommit så pass nära att den andra hade kunnat uppfatta det som hotfullt, men jag är inte sist ut att dela ut syrliga kommentarer om du stannar upp mitt i rusningen i tunnelbanan eller går på tågvagnen innan andra hunnit gå ut o.s.v.
Så där stod jag och var lite ledsen för att en främling varit elak mot mig, och kom på att andra nog uppfattat mig sådär. Ett antal gånger. FY FAN VAD JAG SKÄMS! Jag är glad att jag fick den här insikten, för härmed lovar jag dyrt och heligt att jag ska hålla min käft när jag irriterar mig på betydelselösa småsaker! Jag ska ALDRIG mer vara onödigt syrlig mot främmande människor, för jag vill aldrig någonsin få någon, vem det än är, att känna som Den Sura Cyklisten fick mig att känna idag. Cross my heart!
Tänk, att på en helt vanlig torsdagsmorgon så förändrades mitt liv lite. Är inte livet helt fantastiskt?
//Victoria
