Efter bröllopet.

(Har ni sett filmen med samma titel som rubriken? Om inte, GÖR DET! Men bara om ni är redo inför en riktig gråtfest, det är få filmer som har berört mig så starkt som den.)

När musiken tystnat, borden är avdukade, ljusen utblåsta, sminket avtorkat och klänningen förvarad i sin resegarderob i väntan på kemtvätt… då kan det med ens bli lite tomt. Det är ingenting jag ens försöker sticka under stol med. Dock trodde jag att dagen efter skulle kännas ”värre”, jag har faktiskt bara positiva minnen från den dagen. Vi hade en jättetrevlig återträff i festlokalen, och alla var på lika gott humör som kvällen innan (dock betydligt nyktrare). Det var som att jag var hög nästan, så överväldigad av alla fina ord och alla minnen som bröllopsdagen bjudit på.

Måndagen var också bättre än förväntat, vi öppnade presenterna i lugn och ro innan vi gav oss av på en hotellvistelse. Vi bodde på Såstaholms Hotell & Konferens i två nätter och vilade upp oss. Där någonstans började det bli väldigt påtagligt att det nu var ”över”. Jag kände på en gång hur ovant det var att inte googla något, fundera på vilka inköp som behövde göras, gå igenom detaljer och körschema med Fredrik, maila, dubbelkolla… Men en slags sorgsenhet började så sakteliga också ta form. En sorgsenhet som inte enbart är sorgsen. Det har förresten varit så med så gott som alla känslor efter den stora dagen; ingen känsla har kommit utan sällskap av någon annan. Det är som att känslorna inte haft kraft nog att på egen hand fylla kropp och själ  utan tagit varandra i armkrok och dansat fram genom dagarna. Glädje och sorgsenhet, två steg fram, tacksamhet och lättnad, ett steg åt sidan, tomhet och lugn, snurra runt!

Den värsta omställningen var att börja jobba. Det kändes ganska lagom med bara två arbetsdagar innan det var dags för helg och ledighet igen. Just dom där dagarna tackade jag min lyckliga stjärna lite extra för att jag trivs så himla bra på mitt jobb, det hade varit outhärdligt annars.

Nu har det dock lagt sej. Så gott som, åtminstone. Jag tänker inte lika mycket på bröllopet nu, men drömmer fortfarande om det en del på nätterna. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade velat få möjligheten att återuppleva dagen. Men det går ju som bekant inte. Att det finns dom som verkligen får en” bröllopsdepression” är någonting jag också kan förstå, för helt ärligt… den här känslomixen är något jag aldrig ens varit i närheten av förut och jag tycker inte alls att det är konstigt att den kan vara för mycket att hantera för somliga.

Lyckligtvis har jag den under kontroll. Än så länge, åtminstone!

En väldigt positiv sak med att ”allt är över” är att vi får betydligt mer tid över för den här skrutten. Det är inte klokt hur mycket man kan älska sin hund.

Äntligen en gopro-kamera! En av alla finfina bröllopspresenter vi fick.

När man möts av sånt här på parkeringen vet man att man förmodligen kommit till ett grymt ställe. Vi åker definitivt till Såstaholm igen!

/Caroline