Snacka om laddat. ”Tacksamhet”. Ett fint ord egentligen, men laddat med så mycket skuld. Och skyldighet. Man SKA vara tacksam. Man BÖR vara tacksam.
Och så är det ju såklart, men vad sägs som att släppa skulden och pressen kring ordet? Vad sägs om att bara vara tacksam för småsaker och avnjuta dem? Och jaaaa, det är faktiskt lika lätt att säga det som att göra det. Det är din skuld och press som fick dig att tänka ”men det är inte alltid så lätt” när du läste meningen ovanför.
Men bara för att jag skriver så betyder det inte att inte min tacksamhet är befläckad ibland. Jag har haft en lång period nu av en känsla av att man inte ser mig, att jag ger utan att riktigt få. Och jag ältade och ältade och ältade, för folk BORDE vara tacksamma, och till slut tog det bara stopp. Jag har hetsat så mycket över att jag MINSANN ger så mycket av min tid och energi och idéer och fan och hans moster utan att få ett tack att jag tappade mitt centra, jag tappade mig själv och hela idén med det där som ska vara tacksamhet.
Jag vågar påstå att alla som läser detta känt likadant någon gång, eller t.o.m känner så just i detta nu. Då ska ni får höra på min sanning, och ni är mer än välkomna att göra den till er också:
Släpp skiten. Att vänta på ett tack är en konstant förgiftning. Det kommer i små doser, men ofta, som kommer svärta ner ditt sinne bit för bit och till slut blir mest självömkan kvar. Men känslan av att vara nöjd i sig SJÄLV är frigörande, inspirerande och motiverande. Istället för att irritera dig över andras ohyfs, bekräfta ditt eget fina beteende och var stolt över att du gör dina vänner väl, ställer upp för din partner eller är en engagerad förälder. Ingen kommer må bra av din irritation, men du kommer må fantastiskt av att bekräfta dig själv. Och vad var det nu igen som glädje gör? Ja just ja: smittar. Glädje smittar.
/Victoria

