Jag skulle inte heller förstå någon om jag bara blir inkastad i en händelse. Saker tar tid och ork och det händer inte på en sekund. Det krävs tålamod. Tålamod till att få det man vill ha, till att vänta, till att fortsätta kämpa.
Det har gått snart två år sedan allt bara tog slut. Två år av mitt liv som jag bara hoppats på att någonting ska hända, på att du ska komma tillbaka. Jag tänker inte be dig igen, det har jag redan gjort, jag tänker inte höra av mig till dig igen för det är bara som att prata med en dörr… Utan någon på andra sidan.
Varje gång du dricker vet jag att jag får svar, jag är dum nog att hoppas på att du menar var enda sak du säger till mig vid dom tillfällena. Jag förstår inte varför du inte kan vara fullkomligt uppriktig under dom andra tiden på dygnet. Då ditt blod inte badar i alkoholet.
Jag vet att det är dumt av mig att tro att någonting kommer hända. Någonting bra åt minstone…
Jag vet att du har svårt för sånt här, när det gäller att prata om hur du känner, vad du tänker och vad du tycker.
Jag vet att du har lätt till att gråta.
Jag vet att det gör lika ont i dig som det gör i mig. Kanske inte på samma sätt. Men jag vet att du kan känna det med.
Jag var inte perfekt, jag vet det. Men mognaden för någonting så seriöst som vi ändå hade det, fanns inte just då. Det var först efteråt som jag insåg vad det betydde, det som jag lät rinna mellan fingrarna på mig. Du var min värld, jag tänkte på dig hela tiden, varje dag. Jag älskade dig så mycket att det gjorde ont. Jag hoppas du kände som jag.
Jag kan bara inte förstå hur jag kunde vara så dum och sätta saker före dig, när jag vet nu att du borde fått största delen av min tid, jag sa nästan alltid ifrån på grund av henne, jag visste inte vad jag skulle göra. Hon berättade för mig hur dålig du var för mig och att jag borde hitta någon bättre, men hon förstod inte hur långt ner i gropen jag fallit. Du drog ju upp stegen så det fanns ingen utväg för mig. Sedan hoppade du ner där med mig men hon följde med.
Hon skulle ha föreställt min bästa vän. Men nu i efterhand så undrar jag om ”bästa” vänner verkligen låter sin vän bli så fruktansvärt nertryckt och spottad på av dom. Hon fick mig att må dåligt psykiskt och fysiskt. Hon var alltid störst, bäst och vackrast, var fick jag plats liksom?
Jag vill bara ha svar. Svar och lösningar. Det är allt jag kräver, det är allt jag har rätt till att kräva av dig. Är jag inte värd det?