Just nu har jag ångest över att det är ett nytt år på söndag, delst för att jag ska åka tillbaka till lgh på måndag och lämna alla mina vänner och min familj, jag vill verkligen inte 🙁 Jag börjar må riktigt dåligt över det, jag känner ångest på allvar, jag mår lika dåligt som när jag skulle flytta upp där och var livrädd för hur det skulle bli där uppe. Missförstå mig inte, jag trivs jättebra, både med mina studier och med mina fantastiska vänner där uppe, men känslan av att var 40 mil från min familj och inte kunna träffa de när jag vill är ganska så obehaglig men det känns bara när jag är hemma hos de, när jag är hemma i lgh mår jag hur bra som helst och saknar knappt de. Men att säga hejdå är som att dö en smula. Jag har aldrig någonsin varit bra på att säga hejdå, jag gråter ALLTID oavsett, jag tycker att det är sååå fruktansvärt jobbigt att säga just hejdå, även om det inte är för alltid, så missar jag så enormt mycket av min familjs utveckling. Men jag kan och får inte missa min egna utveckling.
Det tar oss till nästa sak jag har ångest över, min utveckling. Jag plugga på universitet och det går jättebra för mig, jag har fått godkänt på allt jag har gjort och det är väl klart att det har varit intensivt, men samtidigt när man tänker tillbaka på det så känns det väldigt väldigt enkelt. När nästa termin är slut så ska jag åka hem igen, hem till min familj och mina vänner. Jag funderar på att plugga juridik under sommaren och sedan åka upp till min lgh och fortsätta med min utbildning när tredje terminen börjar, men det hade varit kul att plugga under sommaren det känns som om jag ökar hastigheten till att komma dit jag vill med mitt liv. Men fråga mig inte vart det är jag vill komma för det vet jag inte! Jag har inte den blekaste jävla aning om vad jag vill med mitt liv faktiskt. Som tur är, så har jag ca 44,5 år kvar i arbetslivet så jag behöver inte direkt stressa känner jag! 🙂
Min nästa ångestattack handlar om att hitta honom, även om jag bestämt mig för att jag under hela min viktminskning enbart ska fokusera på mig själv, så finns han ändå i mitt bakhuvud. Det är inte Okey, jag vet ju inte vem han är, jag vet inte vad jag vill ha ut av honom jag vet ingenting. Jag vet bara att det är tid för mig att sluta tänka på honom och börja tänka på mig själv, för den fantasi jag har om honom kommer kanske aldrig någonsin att bli sann… Men den fantasi jag har om mig själv, den kommer bli sann, det ska jag se till! 🙂
Har jag förresten berättat för er att jag fick en av de böckerna jag önskade mig i julklapp? Jo det är sant, jag fick en av Mias böcker av underbara A i julklapp! Helt fantastisk är hon, tack tack tack igen vännen! =) Den ska bli min belöning när jag nått 80 kg. Ja det är egentligen en viktminskning på 11,5kg (minst nu med jul och allt) men jag känner att jag vill räkna 5 och 10 tal, inte ental, även om jag VET om att jag började på 91,5 så vill jag helst tänka 5- och 10tal =)
Nej nu är det väl god tid för sängen tycker jag, natti natt på er! =)