Den här natten var den värsta jag varit med om på jagvetintehurlänge.
Det kändes helt okej när jag gick och la mig vid kvart i elva. Visst, jag kände mig äckligt mätt, men jag hade inte panik. Sen smög det sig på. Jag växte i kläderna där jag låg, vågade inte ligga kvar med risk för att sängen skulle gå sönder.
300 KCAL stod det skrivet i pannan på mig. Inte för att jag tittade i en spegel. Nej, det vågade jag faktiskt inte. Jag stod inte ut. Jag ville bort och framför allt: slippa dryckerna.
Jag kunde göra vad som helst, jag lovar er det. Planerna som arbetades ut i mitt huvud var hemska. Jag kände att jag inte kunde stå still och tänka heller utan var tvungen att röraröraröra på mig och bli av med lite. Men det var mitt i natten. Jag kunde inte springa omkring i huset bara så där. Nu blir de nöjda tänkte jag, för nu är jag tjock. Som alla vill. GÖDA MIG.
Attackerna kom i omgångar. Började med hulkningar, slutade i att jag nästan låg på golvet.
Fasen, nu är det frukostdags. Jag måste gå och göra det nu. återkommer snart om jag lever. Jag ska aldrig mera äta. Jag mår illa fortfarande sen drycken och den trycker mot magen.. Pappa ropar. Hej.
Tillbaka. Jag fattar inte hur jag kunde få ned den där gröttallriken. Jag fattar inte. Fortsätter min historia från där jag var..
Jag började succesivt, allt eftersom timmarna gick att arbeta ut planer. När jag häller upp drycken kan jag inte hälla upp allt, de lär ju inte skaka förpackningen direkt.. Jag kan när de väl står i frysen gå upp och ta bort lite, blanda ut med vatten. Jag lovar er. Jag hade värre förslag än så, betydligt värre. Men de vill jag inte skriva här. Alltså.
Jämförelserna i mitt huvud var nästan värst. Jag började tänka på allt jag kunde ha ätit för lika mycket som de där två deciliterna. Sen räknade jag ihop. 48 stycken stod det i källaren. 48*300= 14400 kcal! Som jag ska äta! Det är helt sjukt. Två kilo kroppsvikt är det. Hej två kilo som sitter på mig alldeles snart. För jag lovar, det kommer det att göra.
Pappa kom till mig stundtals, men den delen av mig som var då gick inte att resonera med. För den delen som var då, det var Ana- Skada. Knappt en skymt av Tua syntes där. Jag (hon) började panikresonera.
”Jag lovar, jag tar mina tre deciliter pasta till varje måltid! Jag äter mellanmål, två rejäla mackor med pålägg och jag dricker mina sju deciliter mjölk varje dag! Jag har inte försökt, jag har inte försökt på riktigt.. För jag har inte förstått att det har varit så här allvarligt! Om jag bara hade fått det uppställt framför mig: antingen äter jag betydligt mer eller så blir det näringsdryck. Inget val liksom. Men inte båda! Jag klarar inte -av-att-äta-och-dricka-det-där!”
Så höll jag på länge. Jag har i princip glömt vad pappa sa, men helt gick han inte på Skada. Egentligen borde jag vara tacksam. Nu är jag mest arg. OM två timmar kommer han hem hit för att jag ska äta den där drycken!!! 300 kcal bara i en skål så där. Det är fan sjukt. Det är sjuka mängder! Jag står inte ut med tanken. Andningen ökar och jag börjar åter arbeta ut planer. Bara med tanken på det.
”Se det som medicin.” försökte pappa. Men allt jag ser är 300 KCAL skrivet i stora bokstäver på flaskan. Det kan jämföras med en stor bakelse. Eller en stor tårtbit. Eller en lussebulle, typ fyra pepparkakor och ett glas glögg. Förstår ni mängden nu? Och jag ska äta det TRE gånger om dagen utöver det vanliga. Kanske skulle ni med glädje trycka i er ett stort bakverk mellan frukost och lunch, lunch och middag och senare på kvällen. Men jag lovar er- jag gör det inte med glädje.
Om jag ens gör det.
Idag är det nationella i Matematik 1c. Ha skämtar de eller? Aldrig att jag går som ett vrak till skolan. ALDRIG att jag lider av ångesten öppet inför alla. NEJ. Jag ska inte till skolan. Inte idag. Knappt i morgon. Knappt på hela veckan, eller nästa. Så blir det.