Hårhistoria från lockig.se

Jag är medlem på en sida som heter ”Lockig.se”. Jag har nämnt den sidan förut, men ja.. Idag är det FYRA år sedan jag började med BM! Yay! Så… Jag presenterade min hårhistoria där och varför inte skriva den här med, när jag ändå har den skriven.. SÅ, de som är intresserade av hår kan läsa detta 🙂 Seen är det med lite av ätstörningen också, hur den påverkade min hårkvalité.

2008 började det. Den 23e november bestämde jag mig för att slänga undan schampoot och börja med balsammetoden. Och vilken succé!

Mitt hår var midjelångt och aldrig färgat eller ens tonat. Som väldigt liten hade jag riktigt tunt hår, flygigt och riktigt blont, medan det nu hade börjat mörkna och blivit tjockare. För fyra år sedan var jag tretton år men ändå tog jag ett beslut som var otroligt bra och som jag fortfarande håller fast vid!

De frissiga lockarna förvandlades ganska fort till riktiga drömlockar. Jag fick komplimanger och det växte så att det knakade. Jag klippte av mig det långa håret, hade nästan axellångt ett tag, sedan sparade jag ut det igen. Höll utan några problem på med balsammetoden i två år, då jag i december 2010 fick en genial idé. Henna! Henna är bra! Det sliter inte, men jag blir av med den då enligt mig, hemska färgen. Mina guldblonda lockar hade förvandlas till en mörkblond hårman, vilket jag tyckte var förfärligt trist. Så jag började försiktigt med hennagloss och snart hennade jag hela håret på riktigt. Det blev om möjligt ännu tjockare och riktigt läckert.

Så blir det 2011.. Det mest omvälvande året (och håret) i mitt liv. Jag började banta. En helt hälsosam flicka, inte alls stor, som börjar banta är naturligtvis ingen höjdaridé. Egentligen borde jag ha sett det komma, jag var ju den där ambitiösa lilla flickan som gjorde allting perfekt och som gick ut nian med högsta betyg i allt. Det var faktiskt i slutet av nian hela köret började, ganska försiktigt i början. Sen sommaren över till mitt första år på gymnasiet, naturvetenskap, började det köra sig totalt. Jag åt otroligt lite, tränade en del.. och ja. Håret kände redan då av det. Det började falla i slutet av sommaren och likaså gjorde min vikt. Min första termin på gymnasiet bestod i princip bara av mat. Jag började gå till BUP- men vad hjälpte väl det?

På lucia 2011 hade jag ett BMI på strax under femton. Jag var på BUP och min dietist sa att nu bannemig får det räcka, annars blir jag inlagd. Trots protester från ett hårtunt jag så hade jag såklart inte mycket att säga till om. Jag fick näringsdrycker (300 kcal i en) som jag var tvungen att äta utöver de vanliga målen. För mig, som då var ordentligt sjuk, var det en katastrof. Natten från luciadagen sov jag inte en blund och jag funderade till och med på att rymma hemifrån och ta livet av mig – på grund av dessa hemska drycker. Jag gjorde det inte. Efter många om och men beslutade jag mig för att ge dryckerna en förbaskad chans. Jag gav dem tre veckor. Det var det bästa beslutet jag gjort i mitt liv!

Ätstörningen vände och vid jul kunde jag faktiskt äta av maten som serverades, till och med ur aladdinasken. Mitt hår föll fortfarande i stora mängder och min vikt var fortfarande katastrof, men jag hade vänt och det var huvudsaken. Sakta men säkert återställde jag mig, men mitt hår gjorde det inte.

Med en nyligen vänd ätstörning och ett hår som inte var mycket att hurra för, gick jag för första gången i mitt liv till frisören i början av januari 2012. Jag hade då inte hennat håret på dryga månaden och jag hade inte planer på att fortsätta henna. Jag ville ha något nytt! Henna var inte jag längre. Henna var förknippat med ätstörningen och det skulle bort bort. Så jag bad frisören färga över. Jag visste att det var en risk, henna och vanlig färg brukar inte fungera bra ihop, men det här gick faktiskt.

Jag gick ifrån frisören med knallrött hår, avklippt till en bra bit över axlarna. Det behövdes, för mycket till hår var det inte.

I april 2012 slutade jag tappa håret, men skadan var redan skedd. Jag fortsatte att färga håret rött med vanlig färg, men hur tjockt det var hade jag inte fått tillbaka. Så var det rött… fram till nu i oktober då jag kom på andra tankar. Eller ja, jag hade dragits med dessa tankar enda sedan början av sommaren faktiskt. Tänk, tänk dessa vackra blonda lockar jag hade som barn? Vore inte det fint? Jag låste fast mig vid tanken, och inombords visste jag att jag inte skulle bli nöjd förrän det blonda var uppnått.

Men, att gå från rött till blont är ingenting som någon rekommenderar. Men jag gav mig fanken på det, gick till en frisör, avfärgade det och kom hem som en riktig morot. Ha! Haaa! Men inte ge upp, det ligger inte i min natur. Så veckan efter blekte jag håret själv. Något ljusare morot, med vissa gulare inslag. Fint. Fiiint! Paniken kommer. Vad. Gör. Jag. Men, inte ge upp! En vecka till går, jag gör massiva inpackningar och försöker sköta håret så bra jag kan. Bleker igen. Håret skriker i protest, men följer lydigt med. Förvandlas till någon skum gul färg. Men gult, det är ju typ blont. Dessvärre syns det vilka delar av håret som var hennat… Den dryga decimetern av nederdelen av mitt hår är betydligt, betydligt gulare. Buhu.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Balsammetodisten inom mig skriker att jag aldrig aldrig aldrig ens borde ha tänkt på att bleka håret, men jag själv skriker att gjort är gjort kommer aldrigmerigen. Så. Nu får jag skylla mig själv i att jag har en konstig blond hårtuss till hår! Dessvärre ligger mina tankar på att bli rödhårig igen, så småningom.. Måste först tröttna riktigt rejält på det här blonda. Kanske att jag kan bli röd och fin med en semipermanent toning lagom till jul? Men, jag har ju en utväxt med min riktiga hårfärg, så jag lär nog behöva ljusa upp den först.. Hm.

Nåväl.

Här kommer bilder från alla dessa års gång och ja – tack, tack, tack alla som läst denna roman!

2007 någongång, risigt och tunt..
Bild