Nu börjar en ny serie här på bloggen- leva heter den! Nu är det dags att leva. Nu är det dags att göra den där sista resan, den sista resan som jag inte vågat, i vägen till att bli helt frisk. Jag har legat på den dåliga sidan allt för länge nu och har X antal kilo att ta itu med och ungefär en miljard dåliga tankar att slåss emot. Men det ska gå! Det gick en gång, det SKA gå igen. Jag är less på att le och på att säga att allt är bra, jag är less på att ljuga, på att avstå, kalkylera, beräkna och kompensera.
Förra gången blev jag frisk för de andras skull. Jag klarade inte av att se andra må dåligt på grund av min ätstörning. Men hade jag någon egentlig insikt, någon vilja att själv må riktigt jävla bra? Nej! Jag hade inte det. Jag gick upp i vikt, jag sa att jag mådde bra, för omgivningen förväntade sig det. Jag kände lättnadskänslor ett tag, ja. Men ätstörningen satt djupare än vad man kan tro och den fick rot igen maj-juni 2012 och nu oktober (ungefär) 2012 tills nu. Då var det Skada som gick segrande ur nästan varje kamp och jag har nu allt för länge följt henne, till en stor del.
Jag är less på att inte vara glad på djupet. Jag är less på all onödig skit som jag utsatt mig själv för. Det finns så många andra problem i denna värld och min ätstörning ska tamigtusan inte vara ett av dem!
Jag är livrädd. Jag är fullkomligt livrädd! Jag har otroligt svårt att hålla en frisk vikt då jag anser mig själv vara för stor då. Det är dags att ta itu med kroppsbilden, med självkänslan och med idealen. Nu gäller det att jobba grundligt med alla medel som nu krävs, vare sig skolan blir lidande eller inte. För hälsan är viktigare än skolan!
I morgon blir det nystart. Och det SKA gå bra!