Allt eftersom dagarna går känner jag hur ätstörningen glider ur händerna på mig. Den försvinner allt mer, får allt mindre plats. Jag vet att jag går upp i vikt och jag accepterar det. Jag vet att jag måste ha en normalvikt för att må bra och jag accepterar det. Det finns liksom inget annat alternativ. Jag är ung, jag fyller 18 i september och kan inte grotta ned mig i löjliga siffror och självdestruktiva tankar. Vad är det för liv?
Men jag har ju insett att det inte kommer att komma en dag då jag vaknar upp och allting har förändrats. Jag måste förändra det nu så då gör jag det också. Har lyckats gått upp minst ett kilo och behöver i alla fall två till för att må hyfsat okej kroppsligt. Först när jag mår bra kroppsligt kommer tankarna att lätta mera. Jag har gjort detta förut. Även om situationen var annorlunda förra gången.. jag känner att detta är sista gången jag behöver gå igenom detta. Viktuppgång.
Det sitter hårdare nu, det är svårare att gå upp. Jag tror jag vet varför. Förra gången hade jag stenhårt tryckt undan alla hungerkänslor, jag svälte hårt, och brydde mig inte om jag var mätt eller hungrig. Nu lyssnar jag mer på kroppen, känner mera. Det gör det svårt – för när jag ätit så pass att jag går upp (alltså ätit mer än vad jag gör av med) så tar det emot att äta ännu mer, vilket egentligen är helt naturligt. Ibland kan jag känna mig bottenlös, men känslan försvinner ofta väldigt fort och ersätts istället av naturlig mättnad. I vanliga fall så skulle man äta mindre (rent automatiskt) dagen efter att man ätit väldigt mycket – man är helt enkelt inte hungrig. Men det får inte jag! Det kan inte jag! Nej, jag måste äta mer ändå.
 |
| Hihi, hittade en del gamla bilder. Där är jag! För ganska exakt två år sedan. |
 |
| Dagen jag gick ut nian. Ville mest visa min fina klänning jag hade då… jag har kvar den, men den sitter inte lika bra som den satt då :/( Imponerad av min korkskuvslock är jag också. |
 |
| Ggh.. jag har förändrats, men det är fortfarande jag! |
 |
| Flätade håret… |
 |
| Tadaa! |
