Vänner

Det är otroligt vad viktigt det kan vara med vänner. Man har alltid (de flesta i alla fall) familjen att vända sig till, men ibland liksom blir det lite knasigt och sällan har man familjemedlemmar som är ens egen ålder – dessutom lever man ju dagarna i ända med dessa personer ändå, så att prata med dem blir lite på ett sätt som att prata med sig själv. Man har ju liknande uppfostran och liknande värderingar..

I alla fall. Jag har alltid haft lätt att skaffa vänner, men håller mig gärna till en mindre krets. Jag skulle vilja påstå att av mina allra närmaste har jag träffat flera via internet. Man börjar skriva, man ses i något sammanhang.. sen skriver man ännu mera. Hälsar på varandra, pratar i telefon – ja allt som vänner gör, bara det att det kanske ligger si så där 80-100 mil emellan varandra vilket gör att man träffas betydligt mera sällan än vänner som bor i samma stad – på gott och ont! Det kanske kan vara positivt i vissa fall, då man ju verkligen, verkligen uppskattar de få gångerna på året som man faktiskt träffas. Men samtidigt kan det göra ont att få träffa dem så sällan – man längtar så! Och särskilt i en yngre ålder kan det vara jobbigt att vara ifrån varandra så länge, på något år kan man förändras något så otroligt.. och tiden gick ju så mycket långsammare då, ett år var liksom en hel evighet.

Nu ska jag inte säga att jag är så gammal än, arton år ÄR inte så mycket alls, men jag känner ändå skillnad från när jag var typ tretton… nåväl. Jag gillar mina vänner. Himla mycket. Ätstörningen har fått mig att ta avstånd ibland trots att jag innerst inne inte vill det – men ätstörningen trivs och frodas bäst i ensamhet där man kan älta och älta utan att någon annan helt plötsligt knackar på och ber ätstörningen att sluta. Nu har jag gått upp i vikt och blivit betydligt mera klartänkt och friskare – ätstörningen har mindre plats, men mina vänner mera plats!

Jag gillar livet. Jag gillar vänner. Jag gillar kärlek!