Vi säger att det är lördag den 26e november 2011.
Jag är djupt inne i ätstörningen.
Går på BUP ibland.
Väger mig varje måndag.
Har ett BMI på 15.
Eftersom det är lördag går det bra att sova över frukosten. Inte för att jag fått särskilt mycket sömn och inte för att jag sover heller, men jag kan ju få alla att tro det genom att helt enkelt ligga kvar i min säng och inte gå upp. Vanligtvis gör jag inget särskilt där, utan ligger bara rakt upp och ned (utan att någon kroppsdel nuddar en annan kroppsdel), stirrar upp i taket och väntar på att tiden ska gå och det blir lunchdags. Eller ja, lunch.
Vid elva makar jag mig upp. Tar god tid på mig att välja kläder och klä på mig. Ute är det kallt, men ingen snö, för den kom senare detta år. På med flera lager kläder, lång kjol och tjocktröja. Härligt. När jag sätter mig ned på sängen för att ta på mig sockar ser jag en tuss av rött hår på kudden. Hastigt rycker jag åt mig den och lägger den djupt nere i papperskorgen. Det kändes konstigt att se sitt hår ramla av bara så där. Jag känner efter på huvudet. Åjo, lite har jag kvar i alla fall.
Klockan blir halv tolv. Jag börjar dra mig ned mot köket, möter oroliga blickar, men säger god morgon ändå. Lunchlunchlunch. ”Lite rester från igår?” blir förslag. Nej! På med kastrullen, i med en nästan hel deciliter havregryn och strax över två deciliter vatten. Lite salt. Kanel, kardemumma, ingefära, nejlikor. Det är ju ändå första advent i morgon.
Gröten puttrar på spisen. De juliga dofterna äcklar mig. Det känns som om det redan innan jag äter växer i munnen på mig, fyller ut min mage och mitt tarmsystem på ett högst obehagligt sätt. Jag är inte hungrig. Paniken stegrar. Grötgrötgröt. Finns det inget lättare? Alla dessa kolhydrater! Går man inte upp av kolhydrater? Man säger ju det. Jag dukar så länge. Samma gamla vanliga vis, något annat är otänkbart.
Det är ändå så att om jag kommit undan med bara gröten hade jag väl varit nöjd. Men nej. En macka av något slag på det. Inbakade kalorier med fettigt pålägg. Har jag tur slipper jag smöret. Har jag ännu mera tur klarar jag mig på hårdbröd. Jag har tur. En bit hårt tunnbröd (jag vet precis vad den väger, det kollade jag igår kväll när jag var ensam) och så tunna skinkskivor som möjligt. Lite senap på det.
Slevar upp gröten i skålen. Helst skulle jag lämna hälften, men jag skrapar lydigt ur kastrullen. Det var ju ändå inte riktigt, riktigt en hel portion och dessutom något utblandad med kruskakli. Serveras med lite fil, kanel, frysta hallon och kalorisnål jordgubbssylt. Det blir faktiskt riktigt gott. Helst skulle jag givetvis inte äta någonting alls. Eller kanske koka lite brysselkål? Nähä. Jag föreslår det inte ens. Så mycket förstår jag ju.
Äter lugnt. Tuggar ordentligt. Kopplar ifrån omgivningen så gott det nu går. Ibland betraktar jag mina naglar. Det julröda nagellacket falnar på sina ställen och visar ett par blåa, skivade naglar som skulle må bäst av att att inte finnas alls. Jag äter med vänsterhanden, trots att jag är högerhänt. Så svårt som möjligt ska det vara.
Klar. Sista tuggan sköljs ned tillsammans med ett riktigt stort glas vatten, för att liksom fylla ut magen ännu mer. Varsågod kropp. Det kändes inte som om jag behövde det alls.
Klockan närmar sig ett. Jag vet absolut inte vad jag ska göra, trots att jag har tusentals läxor och rester. Då och då kikar jag in i köket, försöker liksom att räkna ut vad det möjligtvis blir för middag. Middag. Ett dumt påhitt, vem behöver energi när man egentligen inte rör sig? Förnuftet skriker åt mig. Basal ämnesomsättning. Dumma, ologiska förnuft. Mat är inte till för mig, bara för andra som behöver det.
Mellanmål är en ännu värre uppfinning. Jag fyller botten av en skål med frysta hallon och blåbär och sedan häller jag så lite fil jag bara kan över det. Äta. Äta. Tre koppar te. I huvudet kalkylerar jag. Vad har jag ätit idag? Med hur mycket kan jag komma undan? Bara det inte blir över 1000! Då går jag ju upp i vikt. Eftersom frukosten försvann i morse kanske det går.. Och bäst att ta i när jag räknar. Hellre avrunda uppåt än nedåt, så att jag verkligen kan vara på den säkra sidan.
Det lider mot middag. Under dagen har jag inte gjort n-å-g-o-n-t-i-n-g vettigt. Bara ätit. Det är ju det alla vill, att jag ska äta. Och det är ju det jag inte vill, att jag ska äta. Samtidigt liksom gnagar det i samvetet på mig. Många spegelturer under dagen har visat att jag ser likadan ut som jag alltid gör. Varken upp eller ner. Som vanligt då, bara det att vågen inte riktigt håller med mig.
Jag känner mig liksom skakig. Middagen är kalkylerad att vara fruktansvärd. Strax innan är det värst. Jag är så otroligt förbannad på allt och alla. Varför i HELVETE försöker ni få mig att äta? Det behövs ju inte! Jag har ju tametusan bara ätit idag! Maten på tallriken är gigantisk. Ingen äter så mycket som jag gör. Sen vet jag ju att maten är spetsad. Fast alla tror väl att jag inte vet, men det gör jag. Oljaoljaolja. Kalorier i kompaktform är öst över maten, bara för mig. Voilà!
Jag äter utan att känna smaken. Petar ut det så mycket jag bara kan, allt geggigt ska bara spridas ut och undvikas. Vatten. Vatten. Och en hel del kryddor. Kryddorna liksom underlättar ätandet, får den smaklösa maten att i alla fall smaka något annat än mat.
Efter middagen flyr jag. Inget kaffe, det är jag inte värd. Fy farao vad arg jag är! Varför ska de få mig att äta när jag bara mår dåligt över det? Uppe på mitt rum bryter jag ihop på sängen. Fäller stora tårar som lämnar mascararänder efter sig. Jag struntar i att torka bort dem. Till slut är tårarna slut. Jag är fruktansvärd. Men dagen är nästan avklarad, nästan överlevd. Nu gäller det bara att klara sig undan till kvällsfikat och i alla fall låtsas att jag inte svälter.
 |
| Lunch och frukost |
 |
| Mellanmål |
