Neeej, idag är ingen vanlig dag för idag är.. bloggens födelsedag! Hurra, hurra, hurra!
För att vara mera seriös – idag är det precis ett år sedan jag skrev första inlägget här. Det känns som om det både var mycket länge sedan, men lika gärna kunde det vara igår. Blandade känslor alltså. För ett år sedan var jag en flicka i svält och som såg varje dag som en prövning. Hur mycket mat skulle jag kunna komma undan? Vägde jag mindre än gårdagen? Ätstörningen var tydlig, men även började en viss röst inom mig säga att det jag gjorde var felfelfel. Jag ville komma ur ätstörningen, men ändå inte. Jag ville vara kvar, gå ned i vikt och bli frisk och normal samtidigt.
De friska tankarna jag hade trycktes fort undan av det sjukare och fastän jag gått till skolsyster, fått tid hos BUP (tio mil från min ort..) samt börjat prata med mina föräldrar så kände jag att jag inte gjort några steg alls på tillfriskningsvägen, tvärtom kände jag hur ätstörningen tog över allt mer. Skolluncherna var hemska, jag fick äta i lärarmatsalen tillsammans med pappa men det gav ingenting egentligen. Mina besök hos BUP gav inte mycket effekt – jag ”ville” ju inte egentligen, trots att mina ord sade motsatsen.
Slutet av september innebar min födelsedag den 25e. Traditionsenligt valde jag middag den dagen – stifado. Det kändes helt okej ändå, men jag ville egentligen äta mera än vad jag gjorde. Inte ens på min födelsedag hade ätstörningen rast. Det blev ingen tårta, istället intog jag en halv ruta apelsinchoklad under de bistra tankarna att jag fick skippa mellanmålet dagen därpå.
På sidan om denna blogg, drev jag ju också en annan. Den här bloggen kom nämligen till mina föräldrars kännedom någon gång i slutet av september och några andra i min närhet visste också om den. Det gick inte! Jag kunde inte berätta allt här längre, de i min närhet fick ju inte veta. Så den andra bloggen skapade jag den femtonde oktober och det var där som tankarna kunde härja fritt.
Jag skulle kunna berätta om förra höstens bekymmer i all evighet, men det är inte det jag vill fokusera på nu. Nu vill jag säga, och tänker också säga, att allt kämpande därifrån är så himla värt det. Hör ni det? Ett liv med en ätstörning är ingenting jämfört med hur ett liv kan vara. Trots att jag idag fortfarande har vissa ätstörningstendenser och vissa beteenden kvar, så kan det inte ens jämföras med hur jag mådde för ett år sedan. Man kan bli bättre. Det gäller bara att faktiskt våga.
Det här är det femhundrade inlägget i denna blogg. Precis på pricken femhundrande inlägget. Vet ni vad? Den andra halvan upp till tusen kommer att vara otroligt mycket mera positivt än detta halva tusende.
Nu sitter jag och äter min andra skål med blåbär med sirap. Så.. vad ska man säga? Länge leve livet!
