När man har en blogg måste man fråga sig själv hur mycket om sig själv man vill berätta, egentligen. Efter att ha fått kommentaren från ”Anonym” igår vilken löd:
Vadå tufft? Har det hänt något speciellt? Kram, jag blir sååå ledsen….trodde du mådde bättre.
Då började jag tänka… jag säger inte så jättemycket om just mig själv på bloggen – mina innersta tankar till exempel. Jag har dock inte riktigt satt upp en gräns för mig vad som är privat och vad som jag kan tänka mig lägga ut och inte.
Att ha en blogg som inte är anonym innebär att många vet vem personen är bakom och för mig, som bor i en liten ord i Jämtland, skulle jag tippa på att de allra flesta vet precis vem jag är. Alltså, skulle jag då berätta ALLT om hur jag känner och vem jag är skulle det också innebära att hela min ort vet allt jag känner och vem jag är. Något man kanske inte alltid vill…
Däremot, jag har ju valt att vara öppen med min ätstörning, just för att jag anser att det är ett mycket viktigt ämne som är värt att lyftas. Jag vet ju också att många med en ätstörning googlar en del (kaloriinnehåll te.x…) och genom det faktiskt kan komma till min blogg. Det finns många så kallade Pro-Ana-bloggar ute i etern och jag vill förtydliga att jag INTE är en av dem. Pro-Ana står alltså för något som är för anorexia, som triggar det, som kommer med svält-tips och är allmänt hemsk.. Nåväl. Mitt hopp är att kanske någon kommer till min blogg och inte bara ser anorexi och hemskheter.
MEN, som många av er nog förstått: det går inte så bra för mig just nu. Det är väl så för det flesta antar jag, livet går upp och ned. Och när det går ned för mig påverkar det också min ätstörning, gör den starkare. Det är lätt att falla tillbaka i gamla, dåliga vanor, vilket jag allt för ofta för att vara sunt gjort den senaste tiden. MEN man är också medveten om det i min närhet. Pappa äter många måltider med mig till exempel och jag har mycket stöd från annat håll. Livet går inte alltid på räls helt enkelt och för mig känner jag verkligen av det just nu. Snart är det dock sommar… jag måste klara mig själv då ett bra tag, jag klarade det förra året, så jag KOMMER att klara det igen. Det finns liksom inga andra alternativ. Jag är snart 18 år, så visst fasen ska man kunna klara sig själv! Jag är fullt taggad på att klara det också!
Jag hoppas att jag lyckades förklara för er, klargöra någonting i alla fall. Och jag vill också påminna er om att om ni kanske vill prata ännu mer (om sådant jag gärna inte pratar om här på bloggen, då det kan kännas för privat för både mig och dig) så är det bara att slänga iväg ett mail till [email protected] så svarar jag så fort jag bara kan!
Ta hand om er.
Ni vet ju att det bara finns ett enda liv, kämpa för att få det så bra du bara kan!
 |
| Lucia 2012.. Jag saknar mitt knallröda hår. Ska tona det ikväll, rött, men går inte riktigt lika rött som då… |