Vissa med ätstörningar kan få en extrem ångest efter de har ätit något som de tycker är utmanande. Jag har det inte riktigt så. För mig… är det ofta jobbigast innan, innan jag antagit utmaningen så att säga. När jag väl antagit den och ätit brukar det gå bra – men bara om jag tyckte att maten var god. Tycker jag inte att den var värd det, då kommer ångesten! Låter som en bortskämd skitunge, men ja, det är mina känslor. Pasta med skinksås är utmanande (ätstörningen gillar absolut inte rätten), men jag ville ha det (bestämt) och åt då himla friskt av det. Det var supergott, men det gjorde inget – jag går gärna upp i vikt av goda saker! Nu tror jag inte att jag går upp nämnvärt i vikt av några få måltider, men ni förstår vitsen. Har därför inga (stora) problem att äta en hel del choklad, messmör, vaniljsås.. men om vi nu säger att jag skulle äta något som inte uppfyller mina förväntningar, låt se, mjugklass med polkaströssel (som smakade tandkräm) då kan jag få en ordentlig ångest efteråt och älta det betydligt, betydligt längre än om jag ätit till exempel mjukglass med tuttifruttiströssel..
Men ibland kan ångesten komma ändå, när jag minst anar det. Jag får för mig att jag blivit jättestor och att det är den maten eller den matens fel.. sen går det några minuter och jag vaknar upp från mina destruktiva tankar. Då kan jag istället tänka att om jag nu gått upp så är det bara väldigt bra! Jag måste ju liksom upp i vikt, punkt.
Jag har också lyckats byta ut tankar som ”den är för energirik för att ätas trots att jag gillar den” mot ”gud vad bra att jag gillar den, tänk, vad mycket nyttigheter jag får i mig”. I detta fall messmör. Massor av vitaminer, mineraler och annat bra! Samt lite energi, toppen ju att jag kan äta så mycket av det, eftersom det är så gott! Jag behöver både dessa nyttigheter och energi.. hälossamt för en med undervikt är ju egentligen att äta tills dess att man återfått normalvikt, godis, sötsaker, glass eller vad det nu kan vara som kan hjälpa en på väg dit. Maten blir ens medicin!
Jag kan ofta bestämma mig för att jag har det jobbigare än vad jag har det. Det finns andra som tycker potatisgratäng (tar ett exempel nu bara) är jobbigt, då måste jag tycka det. Det finns andra som tycker ost är jobbigt, samma sak måste gälla för mig. Det finns de som vägrar äta saker med lite socker i, samma sak måste gälla för mig.
Jag måste vara den bästa hela tiden, jag måste leva upp till alla förväntningar även om det är mina egna eller sådana jag inbillar mig, och det är nog egentligen därför jag fick en ätstörning från början.
Känner igen mig i det där att maten ska vara god, annars är det *ovärt*. Jag vet att det inte är det mest hållbara tänket, IBLAND måste man ju bara kunna äta för att få energi (inte alltid dock.) Men ja, något jag försöker jobba på. Ex äta falukorv och makaroner till middag trots att jag alltid ogillat korv. Sånna smågrejer ba. Så man ser att det går att äta ”dålig” mat också. Ha en fin torsdag, kram!